För att hålla en sund psykosocial arbetsmiljö behöver chefer ständigt vara på tårna. Förhållandet mellan människor i olika grupper är något känsligt och vid varje förändring förändras också gruppdynamiken.
För varje ny person som kommer in, eller lämnar, börjar gruppen om från noll. Ibland går det fort att gå igenom de olika skedena inom gruppdynamiken, men det går inte att bortse från att det sker.
Det är också viktigt att veta ett detta inte beror på den nya personen i gruppen utan är något som alltid sker.
Det här ska chefer veta. Det är också något som chefer måste ha koll på. Om det är en ny chef så måste närmaste övre chef i organisationen ha den kollen.
Tar inte cheferna sitt ansvar är det lät att starka informella ledare i gruppen tar över vilket aldrig är bra i längden. Har man samtidigt en stark chef kan det resultera i ett kaos där medarbetare far riktigt illa.
Men det är ännu sämre med en svag chef som viker sig för de starka informella ledarna och låter dem ta över.
Min syn på detta är att det värsta är en stark chef utan ledaregenskaper som styr över en svag grupp.
De som utsätts för övergreppen står ofta helt ensamma, om det inte finns en chef på en högre nivå som ser och tar tag i problemet.
Att så stor andel som tio procent av länsstyrelsens anställda upplever en osund arbetsmiljö med mobbning och kränkande särbehandling, vilket P4 Gotland var först med att rapportera, är riktigt illa. Det bevisar också att det saknats tillräcklig lyhördhet i organisationen. Eller ännu värre, att man inte vågat ta tag i problemen.
Nu när de allvarliga arbetsmiljöproblemen uppdagats har länsstyrelsen ett mycket tufft arbete framför sig. Det finns anställda som måste tas om hand. Mobbning och kränkande särbehandling kan leda till allvarliga problem som psykologer jämför med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, vilket ger bestående men hos den som drabbas.
Länsstyrelsen på Gotland måste naturligtvis även gå till botten med problemen. Vad är orsaken, hur kan man komma åt orsaken och hur undviker man att något liknande uppstår igen.
För att de ska kunna genomföras krävs en ärlighet från medarbetarna som drabbats. Vilket inte är det enklaste när förtroendet för ledningen naggats i kanten under den period som kränkningarna pågått utan att någon reagerat.
Vem vågar kritisera arbetskamrater, chef eller ledning efter att ha blivit utsatt för mobbning? Vad kan det resultera i för den enskilda personen?
Det är ju inte ovanligt att det är den mobbade som får flytta på sig och på det sättet blir den som syns i en tid då alla vet att något hänt men inte riktigt vad. Att först bli utsatt för kränkande särbehandling för att sedan känna sig utpekad ökar inte möjligheten att bearbeta det som hänt.
Här behövs modiga personer som vågar gå före och en ledning som tar vittnesmålen på allvar utan att vara fördömande. Ingen ska drabbas för det de berättar.
Samtidigt som detta måste ha högsta prioritet ska verksamheten fungera som vanligt, vilket är en enorm utmaning.
Det är utan tvekan ett mycket tufft arbete som länsstyrelsen har framför sig.