Som väntat fick inte Sudersannas den dispens från strandskyddet som ägarna anser sig behöva för att driva verksamheten vidare. De två mindre byggnaderna har permanent bygglov, men den lilla inhägnaden där restaurangens gäster kunde sitta ner för att njuta av sina måltider, den måste bort.
Inhägnaden är också en förutsättning för att få lov att servera alkoholhaltiga drycker och vi har genom åren fått lära oss hur viktig alkoholförsäljningen är för våra restauranger.
Jag förstår att ägarna ger upp. Varje liten korvkiosk har ju sittplatser till sina kunder som på ett eller annat sätt "privatiserar" området då det är en viktig förutsättning för deras verksamhet. Men innan ni tar det definitiva beslutet kanske ni ska slå en signal till Pigge Werkelin och han partners i Strandbordet. Här skulle den idén kunna testas fullt ut.
Men om det inte går så väntar jag med spänning på nästa sommar då allmänheten äntligen får möjlighet att vistas på det område som Sudersannas ”ockuperat” under elva somrar. (Obs, skrivet med en smula ironi.)
Jag förväntar mig nu att alla de som klagat till Länsstyrelsen eller på sociala medier eller för den del regionen, även om regionen inte har något med saken att göra, kommer ta chansen att sätta sig just där för att njuta av friheten att få befinna sig just där. Nu har det visserligen kommit fram att det inte har inkommit några klagomål till Länsstyrelsen, så då får väl Landshövdingen och Länsrådet med personal se till att besöka området som nu blivit befriat.
Om jag får gissa så kommer det nog att vara färre som besöker den delen av Sudersand nu när Sudersannas försvinner än när de hade sin verksamhet. För tillgången som allmänheten faktiskt har till ett område har med så mycket mer att göra än ett begränsande rep.
Som uppväxt i Slite i en familj med båt var Enholmen ett av de mest besökta utflyktsmålen. Tillgängligheten till Enholmen var under min barndom och ungdom begränsad av militären så utländska medborgare var inte välkomna. Men militären lämnade ön och den öppnades upp för alla, men trots att Enholmen ligger nära Slite var det inte så många som åkte dit.
Men sen hände något. Det började gå båtturer ut till ön. Ett av de två stora forten öppnades och gjordes delvis i ordning för visning och guidade turer genomfördes. Olika former av service ökade tillgängligheten. På senare år har till och med TV och Loreen gjort Enholmen känd även utanför Slite. Något som troligen inte hänt utan den service som erbjudits.
Vi kan väl också ta Södra hällarna som ett bra exempel på vad utbyggd service gör för tillgängligheten. Jag vet visserligen inte hur många som vandrade omkring i området mot havet söder om färjeleden innan området fixades till, men det var nog inte så många som i dag. Visserligen fanns även här militär närvaro som kan ha begränsat tillgängligheten, men i huvudsak var besökarna nog få även efter militärens reträtt.
Men efter politiska beslut och Länsstyrelsens välsignelse har området fått bra stigar, spångar, grillplatser, bänkar att vila på eller för att njuta av utsikten och inte minst toaletter. Och vips har området blivit ett besöksmål för många gotlänningar, men främst Visbybor.
Den service som upprättats har ökat tillgängligheten. På samma sätt som Sudersannas ökat tillgången till den lilla delen av Sudersand där de haft sin verksamhet.
Länsstyrelsen lutar sig mot ett prejudikat från Stockholm och menar att "allmänrättslig tillgång till strandområdet väger tyngre än det enskilda intresset". Jag uppfattar att Länsstyrelsen menar att de tusentals enskilda restaurangbesökarnas intresse för god service väger mindre än allmänhetens ointresse att vistas på en strand som saknar bra service.
Bättre med en öde strandbit än en strandbit med en restaurang som drar till sig många människor.
Eller om vi tar och vinklar till den filosofiska frågan, om ett träd faller utan att någon ser att det faller, har det verkligen fallit då.
Är ett område tillgängligt även om ingen någonsin går dit?