Samtidigt är flera av de frågor som präglade den världskände svenskens tid i politiken och diplomatin på agendan: Sveriges säkerhet, Nato och relationen till stormakterna. Men var stod egentligen Hammarskjöld i dessa frågor?
I vänsterns historieskrivning, som blivit den officiella, framställs Hammarskjöld gärna som en idealist och pacifist: Någon som valde en tredje väg mellan supermakterna i Kalla kriget. Men i den aktuella biografin ”Helgon och Maktspelare – Dag Hammarskjöld som politiker”, utmanar ex-diplomaten Staffan Carlsson vänsterns bildsättning av en slags föregångare till Olof Palme.
Hammarskjöld var förvisso opolitisk ämbetsman i socialdemokratiska regeringar, men Ernst Wigforss beskrev honom som ”tory-demokrat”. Wigforss menade att Hammarskjöld kombinerade konservativa ryggradsreflexer med en acceptans välfärdspolitiken som utvecklades efter kriget.
Staffan Carlsson väljer själv termen ”Cold War Liberal” för att beskriva Hammarskjölds ideologi. Det placerar den svenske diplomaten i samma läger som till exempel författarna Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Dessa var skarpa antikommunister vilket för oss till frågan om Hammarskjölds relation till supermakterna.
Privat verkar toppdiplomaten nämligen aldrig ha varit ideologiskt neutral i valet mellan de liberala demokratierna och Sovjetryssland. I privata brev ondgör han sig över att dåtida intellektuella som Olof Lagercrantz inte såg att kampen mot kommunismen var den samma som kampen mot nazismen. Hammarskjöld var alltså anti-kommunist. Något man bör känna till för att förstå Sovjets ihärdiga attacker på honom som FN:s generalsekreterare, vilka för övrigt skildras i filmen.
Från den så kallade tredje ståndpunkten tog Dag Hammarskjöld – på sitt eget lågmälda vis – avstånd. I en artikel i Svensk Tidskrift från 1951 med titeln ”Att välja Europa” ansluter han sig till dem som ser den liberala demokratin som det bästa moderna uttrycket för arvet från Jerusalem, Aten och Rom. Hammarskjöld ville inte heller skilja på USA och Europa. Han menade att det ofta var i Amerika som det europeiska arvet hade förvaltats bäst. Som FN:s generalsekreterare tog han ofta småstaternas parti mot stormakternas inblandning. Detta var i grunden gammal svensk realpolitik, och Hammarskjöld hade inte kunnat förfäkta den linjen i FN:s generalförsamling utan USA:s starka stöd.
Hans egna goda relationer med amerikanerna gick i sin tur tillbaka till hans tid som kabinettssekreterare 1949-53.Det var Hammarskjöld som i den arbetade direkt med att göra Sverige till en integrerad del av det västliga försvarssamarbetet. Genom att samarbeta med USA och Storbritannien inom militärteknik och strategiska produkter skapades en ”plan B”. I händelse av sovjetisk aggression kunde Sverige ingå i de västliga demokratiernas gemensamma försvar. Hammarskjöld har kanske betytt ännu mer för Sverige än vad vi har förstått.