Att kunna läsa är en oersättlig färdighet. Det är ingenting man lär sig en gång och sedan behärskar för all framtid. Det har den svenska skolan inte lyckats förmedla särskilt väl till sina elever.
Hur allvarligt ställt det är med läsförståelsen i den svenska skolan visade sig inte minst när resultaten från den internationella PIRLS-undersökningen presenterades tidigare i år. Det visar sig att var femte tioåring inte kan läsa ordentligt, i Sverige år 2023. Det fick skolminister Lotta Edholm (L) att utropa en ”läskris”.
Under fredagen presenterade skolministern därför en mer än behövlig budgetsatsning för att stärka svenska elevers läsförmåga. Det handlar dels om drygt 200 miljoner kronor årligen till bemannade skolbibliotek, dels cirka en halv miljard kronor årligen till inköp av böcker.
Pengarna ska även användas till kompetensutveckling för att stärka kunskapen om elevernas läsutveckling. Egentligen är den kunskapen inte särskilt komplicerad. När färre än varannan skolelev läser en enda bok under ett helt år kan utvecklingen knappast förvåna någon. Läser man inte regelbundet kommer man inte bli bättre på det. Här behöver skolan göra betydligt mer för att läsandet ska bli en vana. I progressiv anda har traditionell lästid allt mer ersatts av skärmtid.
Det handlar inte bara om att det finns ett egenvärde i att öva upp en god läsförmåga. Att kunna läsa ordentligt är centralt för all annan kunskapsinhämtning. Den som inte kan läsa och förstå en text kommer inte bara ha svårt att klara sig i alla ämnen i skolan. Den personen kommer också att ställas utanför samhällsgemenskapen.
Det räcker inte med att elever får lära sig läsa i lågstadiet, bara för att därefter invaggas i tron att de alltid kommer att kunna det. Att bli en skicklig läsare skiljer sig inte från att bemästra ett instrument. Det krävs trägna övningar.
Allt handlar däremot inte bara om mängdträning. Det är också viktigt att successivt lära sig läsa längre och svårare texter. Därför är det särskilt glädjande att regeringen även satsar på att ta fram läslistor med både svenska och internationella skönlitterära klassiker. En början till en svensk kanon tycks därmed ta form, åtminstone en som passar för skolans värld, även om läslistorna klokt nog främst ska fungera som vägledning. Lärarna bestämmer.
Att regeringen skulle ”bestämma” vilka böcker som skall läsas är det alltså inte tal om. Den kanoniska grundtanken handlar snarare om tilltro till litteraturens förmåga att föra samman människor. Att betydelsefulla verk lyfts fram är ett sätt att göra dem tillgängliga för fler. Att läsa klassiker är ingen elitsyssla. Litteraturen tillhör alla, och det ska skolan givetvis förmedla.
Läsning är allt annat än en lyx för ett fåtal att unna sig. Att kunna läsa, och läsa väl, är grunden till alla andra förmågor. Om vi inte kan förstå det vi läser kommer vi snart inte förstå varandra, eller oss själva. Här har den svenska skolan en ordentlig hemläxa att göra.