Allt färre böcker köps in, vilket är beklagligt. Det är dock inte bara traditionella läroböcker som behövs i skolbänkarna. För att barn och ungdomar ska bli bättre på att läsa och skriva behöver de även ta del av skönlitteratur.
I svenskämnet saknas inte utrymme för analys och reflektion. Det som däremot borde få ta mer plats är att eleverna läser böcker. Genom mängdträning i läsandets konst, kan det uppväxande släktet få ett mer utvecklat språk. Och med en kanon som alla får ta del av, kan vi ge de unga en förankring i vårt kulturarv: det västerländska i allmänhet och det svenska i synnerhet.
Det borde inte vara svårt att enas om vissa högkvalitativa verk som alla elever ska bekanta sig med. Detta oavsett om de kommer från läsande hem eller inte och oavsett om de har sina rötter i Sverige eller i en annan del av världen.
Från högstadiet ska det i första hand vara böcker som är överkomliga för åldersgruppen, men som ändå lotsar in i vuxenvärlden - inte tillrättalagd ungdomslitteratur.
Ingen bör gå ut grundskolan utan att ha läst exempelvis Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Likaså bör ingen lämna årskurs nio utan att utantill kunna recitera några svenska dikter. Att önska något sådant må vara extremt otidsenligt, men tänk vilken gåva att gå ut i livet med en dikt av Heidenstam eller Boye, alltid till hands i huvudet.
En del böcker kan användas i undervisningen, inte främst på grund av litterära kvalitéer utan av andra skäl – en sådan bok är Anne Franks dagbok. Andra verk behöver kanske inte läsas i sin helhet, men ska åtminstone öppnas av eleverna. Eddan samt Iliaden och Odysséen är sådana exempel.
Nu rynkar kanske någon svensklärare på ögonbrynen och tänker att allt detta är bra, men att tiden för läsning alltför ofta saknas eftersom andra saker ska hinnas med. Det är helt riktigt. Kursplanen för ämnet svenska måste omformuleras så att läsning prioriteras högre.
Med en viss regelbundenhet kommer det satsningar och öronmärkta pengar som ska förbättra svensk skola. Den insats som verkligen skulle behövas är dock en nationell klassikersatsning.
Man kan tänka sig ett samarbete med bokförlagen, där man genom att trycka upp enorma upplagor kan få ner priset rejält. De böcker som eleverna läser bör de nämligen få behålla!
Om vi föreställer oss att elever under högstadiet och gymnasiet läste fyra romaner varje läsår och sedan fick ta hem boken, skulle de när de tar studenten ha 24 böcker i bokhyllan. Till detta kan vi lägga några pjäser, diktsamlingar och antologier. Det skulle vara en fysisk manifestation av den bildning skolan gett dem och stommen till ett privat bibliotek som på egen hand kan utökas.
Sett till den totala skolbudgeten vore det en försumbar kostnad, men likväl en ovärderlig investering.