Sedan 1920-talet har Allmänna arvsfonden fördelat pengar från människor som inte efterlämnar sig några lagliga arvingar. Fonden delar ut medel till olika ideella projekt riktade mot personer med funktionshinder, ungdomar och barn. Regeringen har nu tagit fram förslag till att utvidga uppdraget till att även omfatta äldre. Förvisso är det en grupp som kan behöva stöd, men arvsfondens arbete är redan väl brett som det är.
Ursprungligen var Allmänna arvsfonden tänkt att ge bidrag till barnavård. På 1960-talet breddades det till att till även kunna tillägnas personer med funktionshinder. Numera doneras pengar till tolv olika ändamål. Pengarna ska bland annat gå till ideella projekt för jämställdhet, integration och arbetsmarknadsåtgärder, så länge dessa är riktade mot barn, ungdomar och personer med funktionshinder. Fonden har blivit ett stöd till politikers favoritprojekt som inte ryms i statsbudgeten.
Den utvecklingen är till viss del förståelig. När fonden upprättades var de sociala skyddsnäten ännu under uppbyggnad. Med tiden har välfärdsstaten trängt ut arvsfonden. Men i stället för att avveckla fonden, har den fått nya ändamål. Att den nu kan utvidgas till att även ge stöd till äldre, säger något om hur skyddsnäten inte alltid räcker till. Samtidigt är många bland den myriad av ändamål som pengarna kan gå till knappast prioriterade, och ligger långtifrån det ursprungliga syftet med fonden.
Fondens tillgångar uppgår i dag till över tio miljarder kronor. Att de pengarna ska gå till att finansiera ideella integrations- och jämställdhetsprojekt som det offentliga redan lägger resurser på är knappast effektivt.
Det vore effektivare om fondens medel riktades till några få ändamål. Många barnfamiljer har svårt att få ekonomin att gå ihop, och utgifter till nya skor inför sommaren eller sommarkollo kan ibland vara svårt att ha råd med. Det saknas knappast behov.
Samtidigt är den övergripande frågan om arvsfonden ens behövs längre. Det blir vanligare att svenskar inte har några syskon. Om arvsrätten utvidgades till att även omfatta kusiner, skulle pengarna gå till släktmedlemmar i stället för till arvsfonden. En sådan förändring vore i takt med tiden. Ens kusiner och deras barn kan vara den enda släkt man har kvar. Förr tillföll danaarv – arv då det saknas arvingar – staten, och sannolikt kommer det alltid att förekomma att det ibland saknas arvingar. Med arvsrätt till kusiner skulle det dock hållas på ett minimum.
I stället för att fortsätta utvidga Allmänna arvsfondens uppdrag, vore det bättre att låta pengarna komma till sin rätt. Genom att renodla fonden skulle mer kunna göras för barn och personer med funktionshinder. Kusinarv och renodling av fonden vore att föredra framför spridda satsningar på allt möjligt.