Vardagsrasismen är något som pågår överallt men som är relativt osynlig för oss som inte drabbas av den.
Därmed har vissa privilegiet att tro att den inte finns, eller att den är överdriven. Men man kan också välja att försöka lära sig och förstå.
Fatou Ström gick på Högbyskolan något år efter mig. Jag minns henne. Och jag minns hur det kunde låta mellan oss elever och mellan människor i allmänhet på den tiden.
N-ordet användes flitigt och det skämtades friskt om människor från Afrika, om kvinnor, om homosexuella och om handikappade. Ju "sjukare" skämt, desto mer skrattades det. Det är svårt att förstå när man tänker på det från dagens horisont med skammens rodnad på sina kinder. Nog för att man börjar bli till åren men det är ju inte hundra år sedan vi pratar om.
Det är beklämmande att läsa om det Fatou Ström utsatts för när hon efter 40 år kommer tillbaka till sin högstadieskola, nu som lärare, och märker att det som gällde då finns kvar. Om än som undantag mer än regel. Att hon reagerar kraftigt är inte ett dugg svårt att förstå.
Reaktionerna har till allra största delen varit förstående och manat till stöd för Fatou Ström. Men det har också sipprat igenom kommentarer om att det minsann inte bara är svarta lärare som utsätts för kränkningar.
Andra har velat rikta sin irritation mot GT som lyfter Fatou Ströms berättelse och att det på något sätt skulle vara detsamma som att peka ut just Högbyskolan och södra Gotland som särskilt rasistiskt.
Så låt oss göra det klart: det finns ingen som helst anledning att tro att detta skulle vara vare sig unikt eller utmärkande för Högbyskolan eller Sudret. Det är inte orten som är grejen.
Reaktionerna visar att trots att mycket har hänt så har vi mycket kvar att göra. Varje generation måste uppfostras med lärdomar och kunskap om människors lika värde och att det är total nolltolerans mot rasism överallt, inte bara i skolorna.
Jag vet att Högbyskolan jobbar mycket och framgångsrikt med dessa frågor. Det är inte skolans insatser som banat väg för den rasism som Fatou Ström nyligen drabbats av. Det ligger på en annan nivå, i hem där föräldrar fortfarande pratar nedlåtande om människor från andra länder och kulturer och där det är tillåtet att använda rasistiska ord och uttryck.
Föräldrarna nås inte på samma sätt av skolornas arbete, däremot kanske de läser en dagstidning eller kollar diskussionerna som blir i sociala medier.
Därför är Fatou Ströms berättelse viktig att lyfta och hennes mod värt vår tacksamhet.
KLAGOMÅL I HEMSE
I gårdagens GT kunde vi också läsa att det redan inkommit ett (1) klagomål på Iliansgården i Hemse efter att Attendo tog över boendet den 1 oktober.
Jag blev nyfiken och begärde ut samtliga klagomål som kommit in gällande särskilda boenden hittills i år. Det visade sig vara nio. Två gällande Pjäsen, ett för boendet i Katthammarsvik (under Norlandias drift), ett gällande Åvallegården. Flest klagomål (5) hade kommit in gällande Iliansgården i Hemse. Dock gällde samtliga ärenden den tid när regionen ännu stod för driften. Alltså 8-1 regionen-privat, 8-2 om man räknar med brevet som GT skrev om i går.
Jag gjorde samma koll för snart ett år sedan. Då hade det totalt kommit in åtta klagomål. Fyra gällde regionens boenden, fyra gällde Attendos.
Jag förringar verkligen inte de brister som anhöriga upplevt efter att regionen lämnat över till Attendo på Iliansgården. Det är bra att konkreta försämringar lyfts snabbt. Alla brister borde generellt uppmärksammas mer. Oavsett driftsform.