Det är något med rävar som väcker både det värsta i oss och våra ömmaste känslor.
Själv blir jag ganska barbarisk i hjärnan när Biffen kommer på tal. Så kallar vi räven som snappat de flesta av våra höns. Inte bara våra utan grannens, och grannens och grannens. Ja, i våras härjade räven i allas hönshus i grannlaget. Och i ytterligare en grannes lammhus. I vår kaninhage lyckades sambon avbryta rävens initiativ till ”självplock”.
Att det skulle krävas veterinärbesök för tamdjur som varit i rävens käftar tyckte vi var tråkigt, liksom uppgiften att mellan 40 och 50 lammungar på närbelägen gård årligen, över tid, fått sätta livet till för att bland annat mätta rävhona med ungar i lyan.
Frånvaro av naturliga fiender för räven, i kombination med god tillgång på mat, riskerar att göra rävplågan i grannlaget större. En dag i somras samlade jag in sex döda hönor som fram till dess hade levt ett, vad jag tror, mycket lyckligt sprättande liv. Med frigång i det gröna i trädgården. Men räven kan inte hjälpa sina instinkter. Den dödar och dödar fast den inte får med sig bytet. Räven syntes gå i väg med en höna i munnen. Kvar ihjälbiten låg bland andra den fina Gloria som gett oss de godaste ägg. Det var då jag anmälde mig till jägarskolan. Varför är rävens liv mer värt än hönsens och lammungarnas? Primitivt tänkt. Erkänner.
Jag är inte biolog. Inte rävpsykolog. Men min spontana känsla efter närkontakt med rävar är att de har hög stresströskel. En helt ovetenskaplig amatöriakttagelse. Men jag har hört rutinerade jägare med drivande hund beskriva jakten som att räven rent av kan verka road av att lura hunden. När räven tröttnat på jycken går den i gryt.
Jägare och jaktkritiker står här mycket långt ifrån varandra i sin syn på vad Stövar-SM handlar om. Jaktkritikern Christina beskriver på insändarplats arrangemanget som ”en tävling i djurplågeri”. Rävarna blir stressade och skrämda av de skällande hundarna, skriver hon och refererar till forskning som visar att återhämtningen är längre, och den psykiska stressen är större, när djur jagas av människor med hundar.
Tävlingen är både onödig och oetisk anser Jaktkritikerna; alltså den ideella djurskydds- och naturvårdsorganisation som säger att de ”för de vilda däggdjurens och fåglarnas talan i jaktdebatten”. Det är sympatiskt och vackert av dem.
Men jag vill också tro att jägarna är medvetna om att de måste bedriva en etisk jakt. Jag vill tro att de vet vad de gör. Att tävlingens syfte faktiskt inte är djurplågeri, som jaktkritiker påstår. Utan tvärtom. Tävlingen testar vilka hundar som jagar på ett etiskt sätt. Som inte är för ”skarpa” och driver för hårt. De kollar vilka som driver på ett, för räven, skonsamt sätt.
Jag har ingen jakthund, ingen jägarexamen, men jag tror mig veta att de flesta stövarraser ska har ett drevsätt som inte hetsar drevdjuret. Så kanske det är, för att jaktproven sedan 1950-talet gett viktiga besked om hundens jaktegenskaper, för medveten avel. Och motsatsen; vilka hundar som jagar på ett sätt man inte vill avla vidare på.
Kanske kommer Micke och Molle att mötas i skogen under Stövar-SM. Somliga vill kanske hellre se sådan vänskap, som Walt Disneys tecknade räv och hund, där hunden lämnar räven i fred? Jag tycker att jaktsabotörerna kan lämna räven i fred också istället för att, som under SM i Skövde 2018 dra igång sirener för att störa i skogen. Vem förde rävens talan om hur det lät i öronen, jämfört med drevskallet?
För mig får jägarna hållas med sitt mästerskap för drivande rävhundar. Det är en tillåten jaktform.