Problemet kvarstår. Om ett år löper de tillfälliga lagarna som reglerar dagens migration ut. Vad vi ska göra efter det är fortfarande ovisst. Det enda som står klart är att sammanbrotten i de officiella förhandlingarna inte får lov att sätta punkt i debatten.
Att det råder oenigheter i de politiska ståndpunkterna kring migration och integration kommer inte som en chock för någon som följt politiken under de senaste fem åren. Stora delar av västvärlden står rådvill inför hur frågan ska hanteras, i svallet från den stora flyktingvågen under 2015.
Vår ovilja att stänga våra gränser då grundade sig i medmänsklighet, en princip som trots konsekvenserna den gav inte går att ångra. Att det ur ett förvaltningsperspektiv blev en ohållbar ståndpunkt, är något vi fick lära oss snabbt men som inte bör få kasta skugga på den goda tanken.
För drömmen om öppna gränser lever ännu. Som liberal finns önskan kvar om att människor ska kunna studera, leva och verka var de vill i världen. Den måste alltid vara en ledstjärna i hanteringen av dessa frågor, även om den för tillfället inte kan förverkligas. Att strama volymmål är det enda alternativet till öppna gränser är där emot inte sant.
Volymmål är inte intressant i dagens situation av tre anledningar. Den första anledningen är att implementeringen av ett sådant system riskerar våra relationer till resten av världen. Att neka flyktingar asyl, kan komma att bryta mot de internationella överenskommelser som Sverige skrivit under där vi tillsammans med andra länder tar på oss ansvaret att hjälpa människor på flykt undan krig.
Den andra anledningen är att vi inte vet hur många vårt system kan klara av att ta emot. Vi har som samhälle fortfarande inte, trots den flyktingvåg vi såg under 2015, på riktigt påbörjat samtalet om hur vi ska integrera nyanlända och ge dem bästa möjliga förutsättningar.
Trots att en bred majoritet av det politiska spektrumet vet att arbete integrerar och inkluderar invandrare, har de faktiska förslagen som möjliggör detta aldrig lämnat riksdagens förhandlingsbord. Inte heller de förändringar i socialförsäkringssystemet som många är överens om i grunden, har blivit praktik. Inte förens vi genomfört dessa förändringar, kan vi avgöra hur många vårt system klarar av att ta emot.
Den tredje anledningen till att volymmål inte är ett alternativ, är att det inte förändrat den situation vi ser som konsekvens av dålig integration. Att vi endast hjälper ett begränsat antal flyktingar framöver, överbryggar inte rådande utanförskap.
Som svenskar förstår vi inte verkligheten majoriteten av människor lever med. Vårt pass, vårt medborgarskap och tillhörighet ger oss tillgång till möjligheter som många andra bara kan drömma om. Vi kanske inte kan öppna våra armar utan att be om något i gengäld, men att stänga dem är inte heller ett alternativ.