Sven Stolpe skrev i sin bok Låt mig berätta 1970 – minnen och anekdoter om ett möte på en mycket smal värmländsk väg. Han hade precis tagit sig över en ungefär bilsbred bro och sedan uppför en isig backe. Men där, uppe på krönet, mötte han en annan bil. En bil befolkad, visade det sig, av omedgörligheten personifierad.
Stolpe föreslag att den andra skulle föra sin bil ett par decimeter åt sidan så att han kunde komma förbi. Det blev ett tvärt nej.
Han föreslog att den andre skull backa åtta meter till en lägligt placerad mötesplats.
– Aldrig, svarade han.
– Ni menar då, att jag skall backa? Frågade jag.
– Det är klart!
– Gärna. Men då måste jag först glida ned för den ishala backen, som är rätt så brant, och sedan backa över den där smala bron till andra sidan älven. Tycker ni det är rimligt, när det faktiskt finns en mötesplats bara några meter bakom er?
–Jag backar aldrig.
Det argument som Sven Stolpe till slut inser att han måste böja sig för levereras med vad stolpe beskriver som ett "ohyggligt leende av elakhet och imbecillitet":
– Det är väl för fan den som möter som ska väja!
Jag kom att tänka på den historien när jag läste om förvirringen i korsningen mellan Österväg och Kung Magnus väg vid Östercentrum i Visby. Korsningen där biltrafiken har företrädesrätten men där fotgängarna ofta tar sig den.
Kanske känner sig bilisterna – de som kan regelverket – lite grann som Sven Stolpe. De har företräde men får ändå se oskyddade gångtrafikanter svärma framför fronten. I en situation där regelverket inte är uppenbart så lägger de ändå i stor utsträckning ansvaret för sina oskyddade liv i bilisternas händer. Och enligt Regionen brukar det gå bra. Olyckorna i korsningen är få.
Den innebär att bilisterna beter sig ansvarsfullt. Det handlar i trafiken inte om att till varje pris hävda sin rätt. Speciellt inte när bilar är hårda och fotgängare är mjuka. Man undviker också att köra på medtrafikanter som ignorerar högerregeln. Och blir man omkörd av någon dåre som tar utrymmet för mötande trafik i anspråk, så försöker man lämna plats om det går. Till syvende och sidst handlar det i första hand om att alla helst ska kunna ta sig helskinnade till sina destinationer. Även de oresonliga, de vårdslösa och de okunniga.
Regionen verkar inte sinnad att förtydliga skyltningen vid platsen. Jag undrar om det inte vore läge att gå längre än så och förtydliga ett nytt förhållande. Ett som fotgängarna tycks tro redan råder. Ge dem företräde. Eftersom det är så de flesta redan agerar lär det inte försämra framkomligheten på något avgörande sätt. Men om bilister efter en omskyltning väljer andra vägar så vore det väl inte så dumt?