När Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni deklarerade sin avgång var det både väntat och en total överraskning.
Utifrån opinionssiffrornas utveckling var Sabunis avgång väntad. Liberalerna har inte mått bra under Sabunis ledning, något man krasst kan konstatera. Förflyttningen från Jan Björklunds tydliga avståndstagande till Sverigedemokraterna till Sabunis tydliga närmande till SD har splittrat partiet djupt.
Medan andra partier ofta diskuterar partiets inriktning först för att sedan ta den väg man bestämmer sig för tog Sabuni över rodret innan partiet var med på den nya inriktningen. Att partiet kunde närma sig Moderaterna och Kristdemokraterna var nog inte så kontroversiellt. I M och KD:s sällskap skulle nog de liberala värderingarna kunnat få en tydlig plats.
Men när SD med sin föga smickrande ryggsäck och sitt tydliga avståndstagande till all form av liberalism också fanns med i vågskålen blev giren för häftig för många liberala politiker och väljare. Speciellt för de som sett Liberalerna som en garant för att inte ge SD för stort inflytande. Partiets slalomliknande vägval har varit förödande. Och även om Sabuni inte kan belastas för alla tvära girar, är det under hennes ledning som partiet parkerat strax över två procent i opinionsmätningarna.
En fråga jag ställer mig efter Sabunis avgång är om det är för svårt för kvinnor att driva sina partier in i en tuffare politik. Både Sabuni och Kinberg Batra har misslyckats kapitalt med att ändra färdväg för sina respektive partier. Under Ulf Kristerssons ledning har Moderaterna fortsatt på den politiska högersväng som Kinberg Batra lite trevande påbörjade, men med ett betydligt bättre resultat.
Nu får vi se om Johan Pehrson som tillfälligt tar över Liberalerna kan få partiets opinionssiffror att stiga innan någon ny väljs. Därefter får vi se vad som händer, men det är inte helt otroligt att Pehrsons tid som partiledare förlängs åtminstone fram till valet.
Jag vet att min tes haltar lite då Ebba Busch fört KD långt åt höger utan att sänka partiet helt, men jag uppfattar att hon hade partiet med sig på ett helt annat sätt än både Sabuni och Kinberg Batra. Dessutom var hon och KD först med att uppvakta Sverigedemokraterna vilket har fått gehör i vissa borgerliga kretsar. Vilket inte minst bevisas av valresultatet 2018 då andelen röster från partiets kärnväljare bara var 55 procent. Resten av partiets röster 2018 var stödröster enligt Svenska Valforskningsprogrammet på Göteborgs Universitet.
Utifrån tidpunkten är Sabunis avgång däremot en total överraskning. Redan när Stefan Löfven aviserade sin avgång höjdes röster som pekade på det orimliga för hans efterträdare att bara ha tio månader på sig att forma både politik och skaffa sig väljarnas förtroende innan valet. Nu verkar Löfvens efterträdare knappast lida av den korta tid som var kvar till valet, men så är Magdalena Anderssons förutsättningar allt annat än normala för en ny partiledare. Hon har, tack vare både kompetens och lång politisk erfarenhet, kunnat axla ansvaret från dag ett.
Liberalerna saknar en kandidat av Magdalena Anderssons kaliber och dessutom den plattform som Andersson har som landets statsminister. Jag tror inte Sabunis efterträdare lyckas vända partiets negativa trend då förtroendet för partiet är för lågt. Jag tror att Liberalernas enda möjlighet att hålla sig kvar i riksdagen är att partiet får tillräckligt med stödröster. För den politik som partiet nu driver finns det andra partier som gör bättre och en ny politisk inriktning är för sen att ta fram. Men för att partiet långsiktigt inte bara ska överleva utan få tillbaka den betydande roll i svensk politik partiet haft, behöver Liberalerna byta mer än sin partiledare.