Socialdemokraterna och resterande opposition har arbetat ihärdigt för att avsätta Richard Jomshof (SD) från sin post som ordförande i justitieutskottet. Man har hävdat att Jomshof äventyrar landets säkerhet och Nato-ansökan, och beskyller honom för att elda på den diplomatiska kris som uppstått i samband med koranbränningarna. Man har till och med varit villiga att frångå riksdagens praxis som gör gällande att andra partier inte avsätter ett partis utnämnda ledamöter.
Men som det ser ut har man ändå misslyckats, och det eftersom Liberalerna – som man säkerligen hoppats att påverka, eftersom deras kluvenhet kring att samarbeta med SD är vida känd – har visat sig förvånansvärt stadiga i deras roll inom Tidöpartierna. Justitieutskottets majoritet röstade nej till oppositionens förslag om att avsätta Jomshof.
Socialdemokraterna har uttryckt en "stor besvikelse" över att M, KD och L inte agerade annorlunda i justitieutskottet. Men det är en besvikelse som inte är helt lätt att förstå. Riksdagen, och allra särskilt Socialdemokraterna, har tidigare varit rätt obekymrade av ansvarslösa utskottsordföranden. Som nuvarande ordförande i civilutskottet, Malcolm Momodou Jallow (V), som så sent som förra året fotograferades hållandes en PKK-flagga. Vilket givetvis även det hade potential att äventyra vår Nato-ansökan, men det störde inte S till någon märkbar grad.
Deras kritik mot Jomshof verkar därmed rätt så ihålig. Mer sannolikt är att man hoppades att detta skulle driva en kil mellan regeringspartierna genom att väcka agg mellan L och SD. Huruvida det är ansvarsfullt att försöka trigga fram en regeringskris under nuvarande omvärldsläge och särskilt när vi rör oss in i slutfasen av vår Nato-ansökan bör lämnas till envar att avgöra, men mycket talar för att man knappt gjort en sådan avvägning överhuvudtaget.
Att L lyckats stå pall för trycket är ett styrketecken för såväl Liberalerna som regeringen i stort. Det visar att man tror på projektet som stakats ut genom Tidöavtalet, och att det verkar finnas någon slags grundläggande välvilja partierna emellan. Vilket alltid var ett av de avgörande problemen för Januariavtalet, där partierna flertalet gånger verkade närmast plågade ut att behöva samarbeta kring ett projekt ingen egentligen tror på. Fortsätter regeringen att visa på samma sammanhållning finns det goda möjligheter att vinna väljarnas förtroende en gång till. Och det är nog det som upprör S egentligen, inte Jomshofs vulgära twittrande.