Men politiskt har partiet fortfarande inte lyckats fokusera.
Koncentrationssvårigheter är ett utbrett problem. Saker tar då längre tid att få gjort. Kanske var det anledningen till att Johan Pehrson, Liberalernas partiledare, tog lång tid på Almedalsscenen.
Efter att den reslige örebroaren tagit till orda tisdags kväll i parken tog det en stund innan han kom fram till frågor som har bäring i valet. Först handlade det om kriget i Ukraina och sen om abortfrågan i USA.
Nog att liberalismen har värden som behöver försvaras ute i världen. Men vad Liberalernas politik ska ha för effekt på svenskars vardag är det desto osäkrare kring. Efter en utåtblickande inledning vars talepunkter Pehrson återkom till försökte han avhandla alla möjliga politikområden.
Jämfört med andra partiledare drog han ut på tiden. Innehållsmässigt är det inget som förvånar. Penseldragen är så breda att man får intrycket att Liberalerna går till val på Johan Pehrssons axlar snarare än en politisk plattform. Men det tilltaget är de inte ensamma om i svensk politik.
Ett parti kan ha en uppskattad partiledare utan det ger någon avkastning i opinionen. Inte minst har kristdemokraterna fått känna på det i långa perioder. Lars Leijonborg höjde en gång i tiden Liberalerna, dåvarande Folkpartiet, men då hade man också ny politik som väljare ville se förverkligas. Att blicka tillbaka till den tiden är inte tillräckligt för ett parti som kämpar för sin överlevnad.
Bakom Pehrsons skämtande och behagsjuka uppträdanden finns samma splittrade parti som tidigare. Även i högerblocket vet man inte riktigt vad Liberalerna vill, andra partier hoppas på en regering utan dem.
Delaktigheten i regerandet ser fortsatt ut att ske på distans även i fortsättningen. I Riksdagen och genom förhandlingar. Då räcker det inte med en partiledare som kanske kan charmera sig över riksdagsspärren. Det räcker inte att säga att man aldrig ändrat uppfattning i särskilda frågor.
Som ett litet parti som med litet felsteg nu kan falla ur riksdagen behöver Liberaler rikta sin energi rätt. Skolfrågan verkar ligga närmast till hands. Vilket partiledningen verkar förstå. Ändå fylldes talet med så många talepunkter att nyheten om särskilda klasser för elever med svårigheter i skolan tappades bort.
Liberalernas enda starka fråga är just skolan. Ingen annan till höger har så högt förtroende i den frågan, ändå verkar koncentrationen inte hålla hela vägen. Energi läggs på att framhålla skolans många problem. Men mycket har tyvärr kommit att handla om kortsiktiga ekonomiska satsningar.
Liberalerna kan bidra till ett maktskifte. Men mitten i svensk politik är så ostadig att regeringsalternativen äventyras av oredan. Liberalernas flackande fokus har bidragit till det. Men en återgång till en mer fokuserad politik kanske kan cementera en stadig roll i framtida samarbeten.