Någonting var Liberalerna tvungna att göra, för att ta sig ur den håla partiet förtvinat i sedan Jan Björklund ingick Januariöverenskommelsen, gjorde Stefan Löfven till statsminister och lämnade partiledarposten med ett snett:
– Lycka till!
Även om Liberalerna nu siktar på en borgerlig regering som ska kunna förhandla med Sverigedemokraterna, så ska partiet nog inte räkna med stöd från taktikröstande moderater i riksdagsvalet nästa år. Speciellt inte om även Kristdemokraterna hänger på gärdesgården. Det återstår nu att se om partirådets beslut i helgen kan locka nya sympatisörer, eller om Liberalerna bara blir av med ännu fler av de som finns kvar. Utgången är absolut inte given. Även om jag råkar tycka att partirådets beslut var korrekt, så grundar det sig mer på sakpolitiska än partitaktiska överväganden.
En viss flykt bland lokala företrädare kan redan noteras, däribland partiets ordförande på Gotland Simon Härenstam som tidigare lämnat Moderaterna av samma skäl som han nu lämnar Liberalerna. Men det rör sig ännu inte om strömhopp, som många varnade för på förhand. Maria Leissner, som var partiledare 1995 till 97, sade i en kommentar till Expressen:
– Jag är förstås ledsen, och jag noterar att det var ett djupt splittrat och ganska sargat parti efter beslutet. Men nu finns det en majoritetslinje och den ska respekteras. Jag tror att ledningen får ägna mycket omsorg åt att ena partiet och att det blir den stora uppgiften nu.
Splittrat och sargat var partiet redan när Jan Björklund med knapp majoritet fick stöd för sin linje – Januariöverenskommelsen. Men det var då sympatisörerna som lämnade partiet, snarare än de organiserade Liberaler som förlorade slaget om partilinjen. Jag tror att nästan alla de partiaktiva stannar i partiet även denna gång.
Maria Leissner tror att frågan ännu inte är slutligt avgjord, att den kan aktualiseras igen vid Liberalernas landsmöte i höst. Och att utgången då kan bli en annan, speciellt om opinionsläget inte har förbättrats.
Kanske får hon rätt. Men då tror jag verkligen att partiets öde är beseglat. Låt oss kalla Jan Björklund linje för linje B och Nyamko Sabunis för linje C. I riksdagsvalet fick Liberalerna cirka 5,5 procent av rösterna. Med linje B fick partiet omkring tre procent i opinionsmätningarna. Nu har partiet bytt till linje C. Vi vet inte hur stödet kommer att utvecklas. Men hur mycket stöd får ett parti som först byter från linje B till C, och byter tillbaka linje B ett halvår senare? Två procent? En? Eller blir det promilleräkning?