Det stör mig att så många av dem som skickar oss insändare väljer att vara anonyma, även när det gäller tämligen harmlösa texter. Det är skada, tycker jag, att så många vill höras samtidigt som de inte vill synas. Jag funderar ibland på om GA på något sätt borde ändra hur vi förhåller oss till dessa texter. Borde vi vara mer restriktiva med att ge röst åt dem som trycker i kulissen men inte vill gå ut på scenen?
Men vi publicerar ju också texter där jag verkligen förstår varför man kan vilja höras utan att synas, och det kan ju vara motiverat även när jag inte begriper varför. Varför det är svårt att dra några publicistiska gränser för anonymiteten.
GA:s artikel i tisdags, om tystnadskulturen i Gotlandshem, kom inte ett dugg överraskande. Jag har hört liknande kritik tidigare – även, men verkligen inte bara, från anställda hos Gotlandshem – från frustrerade anställda som upplever att de behandlas illa på ett jobb de inte anser sig kunna lämna. Att rösta med fötterna är ju annars ett mycket effektivt sätt att demonstrera missnöje och förändra en svåruthärdlig vardag.
Rädsla kan vara ett effektivt medel för att kuva medarbetare, men den gagnar varken självständighet, initiativkraft, produktivitet, kreativitet eller ansvarstagande. Medarbetarna blir ängsliga och passiva. Management by fear, chefsskap med hjälp av rädsla, är ett problem inte bara för de anställda utan för hela organisationen och de som behöver dess tjänster.
Skräckregementet behöver inte komma från den högsta ledningen i en organisation. Men utan att den högsta ledningen griper in går det knappast att få slut på det. Det är därför positivt att regiondirektören Peter Lindwall i onsdagens GA förklarade att all form av tystnadskultur är oacceptabel. Men det kräver ju också att Regionen verkligen agerar mot chefer och organisationskulturer inom Region Gotland som är olämpliga och skadliga.
Tyvärr är det ju så att den svenska obenägenheten att ta konflikter, och sökandet efter konsensus, kan göra att man aldrig konfronterar, avlägsnar eller flyttar på olämpliga chefer. Småpåven får hållas, i år efter år, eftersom chefens chef helst tittar åt ett annat håll och låtsas som ingenting. Vilket de anställda och organisationen får lida för.
I tisdagens artikel om Gotlandshem framkom inte bara kritik mot tystnadskulturen utan även mot planerna på ett nytt huvudkontor för 180 miljoner. De anställda ser inga effektivitetsvinster med att samla organisationen, tvärtom, och ett nytt huvudkontor skulle göra att man inte längre behöver lokaler som nyligen renoverats för mångmiljonbelopp.
Viktigt att veta, tycker jag. Vi behöver höra missljuden från organisationer som upplever sig tystade.