Så lyckades regeringen – oväntat för mig – visa åtminstone ett minimum av nationell självbevarelsedrift. Eller var det snarare fråga om politisk självbevarelsedrift? Kanske insåg Miljöpartiet att det värsta som kunde hända (politiskt) vore att alla de varningar besannades, om vad som kan hända om Sverige plötsligt står utan tillräcklig tillgång på cement och betong.
Miljö- och näringsminister Per Bolund förklarade varför regeringen genom en speciallag vill möjliggöra för Cementa att bryta kalksten under åtta månader utöver vad existerande tillstånd medger:
– Det är en extraordinär situation som vi hamnat i, och den kräver extraordinära åtgärder.
Regeringens åtgärd är ju dock tyvärr ingen lösning av problemet, utan bara en kortsiktig nödåtgärd för att hantera de akuta konsekvenserna av mark- och miljööverdomstolens beslut. Om åtta månader kan vi på nytt befinna oss i en situation som liknar dagens. Och våren 2022 är det bara några månader till nästa riksdagsval.
Kanske kan Sverige under dessa åtta månader finna alternativa leverantörer av de stora kvantiteter cement som vi de facto behöver. Men egentligen ser jag inte import som någon bra lösning. Det är som att importera el från typ kolkraft från Tyskland. Är det inte bättre att vi i Sverige under ansvarsfulla former kan producera den cement vi behöver, istället för att vi ska behöva frakta cement över stora avstånd? Cement som dessutom framställs under former som är sämre för miljö och klimat än vad inrikes cementtillverkning är och i ännu högre grad skulle kunna vara.
Cement är väldigt energikrävande att framställa och tillverkningen har – än så länge – varit förknippad med stora utsläpp av koldioxid. Men bara för att denna tillverkningen flyttar utomlands är ju det ingen vinst för klimatfrågan. Tvärtom. Klimatet är en utpräglat global fråga.
Domen mot Cementa aktualiserade också hur oklara och osäkra svenska miljöprövningar och miljölagstiftningen är. Glöm inte att utslaget i första instans var helt annorlunda än i mark- och miljööverdomstolen. Och det är i ju inte första gången en prövning på Gotland följer ett mönster av "varannan ja – varannan nej" när ett ärende prövas. Jag undrar om inte denna enkla tumregel rent av kan vara den bästa metod som finns för att prognosticera hur dessa rättsliga prövningar ska avlöpa.