Det gladde mig mycket när jag hittade ett helt uppslag om dansk politik i gårdagens GA. De nordiska länderna är i mycket ganska lika varandra. Danskan och norskan är tillräckligt lika vårt eget språk för att vi ska förstå mycket av det som skrivs eller sägs utan översättning. Historiskt är banden med de nordiska länderna täta. Ändå ägnar vi ett alltför förstrött intresse åt vad som händer i dessa länder. Vi matas mycket mer med Trump, Johnson, Merkel och Macron än med Solberg och Frederiksen, även om de senare kan sägas vara mer relevanta för oss.
Gårdagens artikel handlade väl mest om de problem som det åtminstone tidigare statsbärande partiet Venstre nu genomgår. Men i beskrivningen av hur Socialdemokraternas partiledare Mette Fredriksen bröt partiets långa ökenvandring och lyckades bli statsminister efter valet 2019, och hur partiet sedan dess ytterligare ökat sitt väljarstöd, så förbigås helt den enligt mig helt avgörande faktorn för att det blev möjligt.
Mette Frederiksen bröt helt med partiets tidigare migrationspolitik och partiet intog en mycket mer restriktiv position. Det avväpnade redan stukade Dansk Folkeparti och banade vägen tillbaka till makten.
Vi fick ett nytt exempel på partiets nya linje i fredags då Mette Frederiksen i en debatt i Folketinget sade att hennes mål är att Danmark ska ha noll asylsökande:
– Vi kan inte ge ett löfte om noll asylsökande, men vi kan gott och väl ställa upp den visionen, som vi också gjorde inför valet. Nämligen att vi önskar ett nytt asylsystem och vi gör vad vi kan för att införa det.
Jag har själv skrivit om hur asylätten behöver förändras så att vi får stopp på de farliga och olagliga resorna som görs för att kunna söka asyl och att vi istället bör ha ett system där vi under ordnade former kan ta emot så många kvotflyktingar som vi anser oss kunna klara på ett bra sätt, flyktingar som då kan vara säkra på uppehålls- och arbetstillstånd från dag ett.
Men inte far Sveriges Socialdemokrater ut i några svavelosande predikningar om hur avskyvärda S i Danmark är. Tvärt om framhåller man hur goda relationerna är.
Varför då inte lära sig något av S i Danmark?
När jag ändå har pappret i maskinen: Jag roar mig då och då med frågesport på nätet. Frågorna är på engelska och riktar sig till en internationell publik. Efter varje genomförd quiz får man reda på även hur andra har svarat och av resultaten förstår man att det är en allmänbildad skara som ägnar sig åt detta.
Nå, i en quiz skulle man svara på om det är sant eller falskt att Sverige är medlem i Nato. 52 procent svarade fel. Det är sämre än om alla hade blundat och gissat i blindo.
Om omvärlden tror att vi redan är med i Nato är det kanske lika bra att vi går med.