Att utmåla oppositionen som antidemokratisk är sådant som regimer med starka totalitära drag brukar ägna sig år. Och nu även Stefan Löfven, när han gråter sina krokodiltårar över vad han påstår skulle kunna bli följden om en M-ledd regering förhandlar med Sverigedemokraterna.
Det är förolämpande mot oppositionen, men även mot väljarnas intelligens.
Ulf Kristersson behöver inte bekymra sig om vad väljarna tycker. Det finns ett brett stöd, särskilt bland dem som röstar borgerligt, för att en regering ska kunna tala med och sluta uppgörelser med SD. Väljarna förstår och stödjer att partierna i en parlamentarisk demokrati är villiga att förhandla och nå samförstånd i sakpolitiska frågor. Det går ut på att skapa majoritet för den politik man vill driva.
Att peka ut ett parti och frysa det ute som oberörbart strider mot dessa principer och försvårar och försurar det parlamentariska arbetet. Det är dessutom kontraproduktivt, eftersom väljarna tycks belöna de mobbade och bestraffa mobbarna. Ju längre och ju mer metodiskt SD utestängdes, desto större blev partiet, först i opinionsmätningarna och sedan i riksdagen.
Det är Ulf Kristerssons attityd till SD som är demokratiskt sund. Löfvens attityd är sjuk.
Demokrati bygger bland annat på maktskiften mellan partiet som känner en grundläggande respekt för det demokratiska systemet och varandras roller. Demokratin mår bättre av att relationen mellan motståndare ändå präglas av en grundläggande tillit.
När Löfven och hans ministrar nu försöker utmåla oppositionen som ett hot mot demokratin gör de i själva verket sig själva till ett demokratiskt problem.
Vad är nästa steg? Förnekande av valresultatet? Anklagelser om valfusk? Demonstrationer och våldsamma aktioner som ska blockera ett maktskifte, under täckmanteln att demokratin måste försvaras? Vi är inte där än, men det som Stefan Löfven verkar vilja gå.
Stefan Löfven leder en svag regering, med bristande stöd i riksdagen. Ett av de partier som gick med på att släppa fram honom till statsministerposten – Liberalerna – är dessutom på väg att överge honom. I denna situation tycks han beredd att göra vad som helst för att klösa sig kvar vid makten, hur urholkad hans ställning än blir. Finns det då ingen känsla för att han borde visa åtminstone någon hänsyn för något annat än hans decimerade partis maktambitioner? Jag hoppas att väljarna ger honom och hans parti precis så mycket stöd och förtroende som de förtjänar.