Jag har tidigare skrivit om att det i teorin är en vacker tanke att Sverige har ett system där de som häktats för ett brott som de sedan inte fälls för, kan få skadestånd. Och om hur den vackra tankens praktik snarare blir att skattebetalarnas pengar ges kriminella som denna gång, kanske av goda skäl, lyckades undkomma en fällande dom. Den typen av statsutgifter stärker ju inte skattebetalarnas känsla av att pengarna de berövas används väl.
Denna pågående erosion av tilliten till rättvisan har ny påskyndats av veritabelt sprängstoff mot samhällsmoralen. Justitiekanslern (JK) har beslutat om ett skadestånd på 840 000 till en brutal våldtäktsman som fälldes av både tingsrätten och hovrätten. Ärendet överklagades dock till Högsta Domstolen som gav prövningstillstånd, trots att den brukar vara restriktiv med det. Och till Högsta Domstolens prövning dök det upp ny information. Inte om bevisläget i målet, utan om gärningsmannens ålder. Bland annat fanns det nu plötsligen identitetshandlingar från hemlandet som saknats under hela asylprövningen. Högsta Domstolen bedömde att mannen vid våldtäkterna varit yngre än vad tingsrätten och hovrätten utgått ifrån och utdömde ett betydligt mildare straff än hovrätten. Våldtäktsmannen hade dock redan börjat sitta av sin fängelsedom och avtjänat åtta månader mer än det straff som Högsta Domstolen utdömde.
Han höll ett av sina offer fängslat, under former som inte kan beskrivas som annat än tortyr, och våldförde sig på henne ett flertal tillfällen under 20 timmar i en källare i Malmö, innan hon fritogs av polis. Två år tyckte Högsta Domstolen var en rimlig dom, för denna och ytterligare en våldtäkt, vilket i praktiken skulle inneburit 16 månader.
Att våldtäktsmannen i själva verket han avtjäna två år av hovrättens fängelsestraff, åtta månader "för länge" ansåg JK motiverade ett skadestånd om 840 000 kronor, eftersom gärningsmannen suttit frihetsberövad "för länge". Ett skadestånd som för övrigt är mer än åtta gånger högre än vad våldtäktsoffer brukar få.
Om en skattebetalare känner vanmakt och raseri, hur känner då inte offren?
Det är något grundläggande fel med det svenska systemet, om skadestånd som detta betalas ut. Men JK har ju också i detta fall valt att blunda för alla möjligheter att fatta ett rimligare beslut. Lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1998:714) säger exempelvis att:
"Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas."
Ändå framställer JK sitt beslut som en nödvändig konsekvens av regelverket.