Även om jag gillar böcker är jag ingen flitig besökare av bibliotek. Helst vill jag äga de böcker jag läst. I hyllan står de inte som förbrukade produkter utan som påminnelser om sin innehåll. Sånt jag läst men aldrig förvärvat har jag ingen sådan påminnelse om och då krävs det en ganska speciell läsupplevelse för att de ska förbli levande. Dessutom måste jag bekänna att det finns ett antal redan lästa böcker som jag gärna läser om igen. Flera gånger, i några fall.
Så jag har ingen rik erfarenhet av Gotlands bibliotek att ösa ur. De kan säkert bli bättre. Jag försökte en gång låna en bok som Almedalsbiblioteket redan hade lånat ut. Jag registrerade mig och ställde mig i kön för när boken skulle bli tillgänglig. Sedan dess har jag inte hört ett pip och det är några år sedan. Men det är ju en enstaka händelse snarare än ett bevis för något.
När arbetsmiljön på biblioteken aktualiseras i den nationella debatten så handlar det ofta om hur vissa bibliotek blivit ungdomsgårdar eller värmestugor för lösdrivande eller till och med kriminella element med obefintlig respekt för hur man bör bete sig i ett bibliotek. Det måste vara en vidrig arbetsmiljö för en bibliotekarie. Men dylika problem på Gotland har jag inte hört så mycket om, även om enstaka bibliotekarier vittnat om hotfulla eller till och med våldsamma händelser.
Man föreställer sig då hur Gotlands bibliotek borde kunna vara trivsamma arbetsmiljöer för anställda med ett stort intresse för sin verksamhet och en lust att tillgängliggöra den för allmänheten. Men biblioteken är istället en lång och oönskad följetong av missnöje, vantrivsel, kritiserade chefer, uppsägningar, personalflykt, personalomkastningar med mera. En följetong som ingen står på kö för att checka ut. Gotlands Allehanda skrev i går på nyhetsplats om hur ytterligare sex personer är på väg att lämna biblioteksverksamheten på Gotland.
Oavsett hur man ser på konflikten så är väl personalflykt alltid ett misslyckande. Med tiden blir det också alltmer ett misslyckande för Region Gotlands högsta ledning, speciellt som regiondirektör Peter Lindwall involverat sig i den.
Ju längre konflikten pågår, desto mer frågande står jag inför den. Är det faktiskt någon form av maoistisk kulturrevolution för biblioteken som man försöker åstadkomma? Ett försök att till ett högt mänskligt pris få till stånd en utrensning som ersätter en bibliotekskultur med en annan? Är personalflykten inte ett problem utan ett mål? Det skulle i så fall förklara varför det åtminstone från utsidan framstår som att regionledningen har ett orubbat förtroende för den biblioteksledning som basar över en traumatiserad organisation plågad av personalflykt. Jag hoppas verkligen att det inte är så. Men hur är det då, egentligen?