Mina motsvarigheter på GT:s ledarsidor är mycket kritiska till Gotlandshems styrelseordförande Roger Wärn. Det kanske jag också blir, när jag vet mer. Men jag känner inte till innehållet i den uppgörelse som enligt uppgift i onsdags ska ha träffats mellan Wärn och Gotlandshems före detta vd Elisabeth Kalkhäll. Jag känner inte till deras eventuella ömsesidiga syfte med att försöka frångå det existerande anställningsavtalet, men jag kan föreställa mig alternativ som beroende på förutsättningarna kunde vara fördelaktiga för båda parter, både företaget och den anställda. Och jag vet inte heller varför styrelsen inte tyckte att det var en bra idé.
Det ursprungliga avtal som nu kommit att gälla, sedan Elisabeth Kalkhäll dragit tillbaka sin uppsägning, dikterade sex månadslöner om den anställda sade upp sig och tolv månadslöner om den anställde får sparken. Det blir nu alltså tolv månader.
Erik Fransson på Folkbladets S-märkta ledarsida får det till hela till att Roger Wärns strul orsakat att det blir tolv månader istället för sex, vilket orsakar en extra kostnad för Gotlandshem på kring 750 000.
Det är en tolkning. En annan tolkning är att Roger Wärn försökte undvika att kostnaden skulle bli tolv månadslöner och Elisabeth Kalkhäll ville slippa tolv månaders uppsägningstid. Men styrelsen motsatte sig den alternativa lösning som de kom överens om.
Jag avstår tills vidare ifrån att bedöma vem som agerat rätt. Eller minst fel. Men Roger Wärns position stärktes i går förvisso inte av att han undvek att besvara frågor om det specialavtal han ska ha ingått med Elisabeth Kalkhäll. Tystnad är sällan en bra idé, om man har något bättre att fylla den med än omvärldens ibland illasinnade gissningar.
Klart i går blev i alla fall att den före detta regiondirektören B Dahllöf går in som tillförordnad vd för Gotlandshem. Det ter sig om en lösning ägnad att skapa största möjliga stabilitet i ett utsatt läge. Jag hade väl för all del även en och annan kritisk tanke om Bo Dahllöf på den tiden har var regiondirektör, men det var också mycket tydligt att han höll ordning och reda, hade koll på läget och en hög lägstanivå. Och än stabilare tedde sig hans gärning i efterhand, jämförd med det stök som kom efteråt. Först tog det oerhört lång tid, nästan två år, att få en efterträdare på plats. Men det gick desto snabbare när det skar sig mellan den tillträdande regiondirektören Jan Björinge och regionstyrelselsens dåvarande ordförande Åke Svensson. Det tog bara ett halvår.