Antalet döda i coronapandemin har nu passerat 10 000. Smittläget är allvarligt och även om vaccineringen påbörjats så är många fortfarande ovaccinerade även i de mest prioriterade grupperna. Pandemin slår hårdast mot de äldsta och de med sämst hälsotillstånd.
Att i det läget som fackförbundet Kommunal varsla om först anställningsstopp och övertidsblockad och sedan en strejk, samtliga konfliktåtgärder riktade mot de kommunala vårdföretag som bland annat sköter äldreboenden, tycks mig ju mer än lovligt oansvarigt. Tack och lov blir det inget av denna konflikt sedan både arbetsgivare och fack i går accepterat medlarbudet. Sannolikt en lättnad för alla inblandade, även dem som eskalerade konfilkten. Men enbart ett utpressningsliknande hot om en sådan potentiellt katastrofal strejk fläckar Kommunals banér.
Apropå fläckade banér så är arbetslösheten i Sverige nu högre än den varit på 23 år och prognoserna tyder på att den kommer att bli ännu högre. I valrörelsen inför valet 2014 lovade Stefan Löfven och Socialdemokraterna att de skulle se till att Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet till år 2020. Men sedan dess har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning. Sveriges arbetslöshet har bara blivit högre och högre jämfört med de andra EU-länderna och nu är alltså läget värre än på mycket, mycket länge.
Det är inte svårt att räkna upp den ena politiska frågan efter den andra där Socialdemokraterna har misslyckats sedan maktskiftet 2014. Den valhänta hanteringen av pandemin är bara det senaste exemplet. Rättsväsende och kriminalpolitik. Det grova våldet och den organiserade kriminaliteten. Den misslyckade integrationspolitiken och den urartade migrationspolitiken. Och så vidare.
Men jag undrar ändå om inte det totala misslyckandet i en för Socialdemokraterna uttryckligen högprioriterad självvald profilfråga som arbetslösheten borde vara det som tynger Stefan Löfven och hans parti allra mest. Om detta är resultatet av deras regerande, varför vände då Socialdemokraterna ut och in på sig själva för att behålla regeringsmakten?
Men det tillhör väl politikens natur att man söker regeringsmakten, även när man inte vet hur man ska använda den för att nå de resultat som man åtminstone påstår sig vilja nå.
Eller ska man kalla det ett misslyckande, när Socialdemokraterna egentligen inte har försökt att nå sitt mål. Hur hade Socialdemokraterna egentligen tänkt sig att man skulle nå målet, när man inte genomför några reformer som är avsedda för att stimulera företagande? Skulle den svenska arbetslösheten pressas ned enbart med goda intentioner och fromma förhoppningar?