FN:s klimatpanel IPCC:s senaste rapport som presenterades i veckan varnade för att temperaturhöjningar kan få ännu värre konsekvenser än man tidigare har trott. Även om rapporten inte är så mörk som den beskrivits, så manar sannerligen till handling och i Sverige har den också motiverat en lång rad uppmaningar från engagerade i klimatfrågan, om hur vi i Sverige måste bedriva en långt radikalare klimatpolitik än vi redan gör. Långtgående åtgärder som verkligen skulle innebära stora försakelser och en ekonomisk tillbakagång. Det är bråttom, menas det, och Sverige måste agera NU för att rädda världen.
Saken är ju dock tyvärr den att Sverige inte kan rädda världen på egen hand. Förändringarna behöver vara just globala för verkligen ge effekt. Sverige släpper redan ut tämligen lite koldioxid, för att var ett utvecklat land. Sveriges andel av världens totala utsläpp av koldioxid är sisådär 0,2 procent.Kina byggde, å andra sidan, under år 2020 ett nytt kolkraftverk i veckan.
Även om vi lade ner all verksamhet i landet skulle det bara bli ett litet hack i kurvan över världens koldioxidutsläpp.
Men kan inte Sverige bidra till en bättre värld genom att föregå med gott exempel? Jag tror i och för sig att denna föreställning att hela världen andäktigt följer utvecklingen i Sverige är något överdriven. Men om vårt exempel ska följas så måste ju omvärlden uppleva exemplet just som gott.
Jag tror Sverige kan göra en betydande insats genom att visa hur man kan bedriva en effektiv klimatpolitik, en politik som kan förena små utsläpp av växthusgaser och en god ekonomisk utveckling samtidigt. Men detta uppnår vi ju inte genom att kasta oss på svärdet och exempelvis strypa användningen av en viktig insatsvara som cement. Eller genom att plötsligt försämra Gotlands kommunikationer till och från fastlandet Om vi bedriver en klimatpolitik som helt slår undan benen för näringslivet, vår konkurrenskraft och därmed vårt välstånd så blir vi ett varnande exempel istället för ett föredöme.
Jag är övertygad om att de som förespråkar en svensk klimatpolitik som kännetecknas av självuppoffrande tillbakagång företräder något som, om de fick sin vilja fram, skulle skada deras egen sak. Det är inte genom tagelskjorta och fattigdomslöfte som Sverige blir ett föredöme som många vill följa. Vi ska vara smarta, välutbildade, effektiva och framgångsrika. Inte en skara flagellanter som drar längs öde landsvägar med ris för egen rygg i hopp om att blidka en oblid Gud.
Jag tror dessutom inte att ett tillstånd av knapphet på lång sikt gynnar gott beslutsfattande inom klimatpolitiken och miljöpolitiken som helhet. Om medborgarna upplever att deras omständigheter krymper och att statens förmåga att upprätthålla välfärden rämnar, så kan det politiska klimatet snabbt bli ogynnsamt.