Genetiskt är jag etthundra procent lärare. Både min mor och min far var folkskollärare med sammanlagt 86 år i yrket. Dessutom hade min mor två syskon som båda var lärare och för min morfar var arbetet som lärare (och kantor) en klassresa från ett stampat jordgolv.
Med detta vill jag väl bara understryka att jag har all anledning att ha den högsta respekt för yrket. Ingenting är viktigare för utbildningens kvalitet än goda lärare och en av faktorerna för att rekrytera goda lärare till yrket är absolut lönen och lärarnas löner, i förhållande till andra yrken, har inte varit god.
I fredags publicerade GA en artikel om hur Gotlands lärarlöner är låga jämfört med andra regioner, uppgifter som dessutom kommenterades av utbildningsdirektören Torsten Flemming. Hans kommentarer tycks inte ha fallit i god jord, att döma av dagens insändarsida där två lärare luftar sin ilska.
Stackars Torsten Flemming. Nyligen har han fått uppleva hur Centerpartiet och den samlade vänstern totalt skrotade hans förvaltnings förslag till ny skolorganisation, med ökat rekryteringsbehov som resultat, och nu får han kritik för uttalanden som ändå var tämligen har harmlösa. Att framhålla de fördelar Gotland kan ha vid rekryteringen av lärare måste väl ändå sägas vara hans jobb, och även om han framhöll andra faktorer än lönen så förnekade han ju inte att den är viktig.
Finlands skola klarar sig väldigt bra i internationella jämförelser av elevernas kunskaper, trots att Finlands lärarlöner inte är så mycket högre än de svenska. Men i Finland har lärarna större autonomi och lärarrollen har anseende, auktoritet och dragningskraft. Så nog finns det andra faktorer än lönen som är viktiga.
Om lärarna vill ha förändring så tror jag att en lokal utbildningsdirektör är fel måltavla. Det behövs högre lärarlöner men det behövs också en förändring i grunden av hur lärarrollen värderas. Lärarna har också anledning att fundera över hur deras egna fackförbund agerar. I strid med forskningen tycks de liksom stora delar av politiken vara ohälsosamt fokuserade vid ANTALET lärare (och antalet potentiella medlemmar) och lärartäthet används ständigt som ett helt centralt men egentligen ganska ovidkommande mått på utbildningens kvalitet. Och om man hela tiden försöker maximera antalet lärare, så blir det ju naturligtvis svårare att samtidigt åstadkomma en god löneutveckling.
De kommande åren kommer att ställa stora krav på rekryteringen av lärare. Det ger naturligtvis lärarna möjlighet att påverka löneutvecklingen. Men de har också anledning att fråga sig vilka andra förändringar som behövs.