Stefan Löfven var en nödlösning när han tillträdde som partiledare. Mona Sahlin avgick efter valförlusten 2010 och efterträdaren Håkan Juholt har i en senare gärning som ambassadör visat att han har många goda kvaliteter, men hans partiledarskap var det ena haveriet efter det andra.
Partiet måste räddas. Från den fackliga sidan kallades metallaren Stefan Löfven in för att stabilisera ett blödande parti. Han valdes till partiledare i januari 2012. Under söndagen meddelade han att han i november avser avgå som partiledare.
Under Stefan Löfvens ledarskap har Socialdemokraterna aldrig återvunnit svunnen storhet och dominans i partipolitiken. Opinionsmässigt har partiet stundom till och med närmat sig juholtska lågvattenmärken. Med politikutvecklingen har det inte heller varit mycket bevänt. Socialdemokraterna har framstått som vilsna och valhänta inför de aktuella samhällsproblemen. Utan en tydlig agenda har partiet snubblat sig från kris till kris och lagat efter läge. De S/MP-regeringar som Löfven lett och leder har hela tiden framstått som svaga både i anden och i riksdagen.
Socialdemokraterna gjorde arbetslösheten till sin profilfråga och har konsekvent misslyckats med den. Flyktingkrisen 2015 krävde en plötslig politisk omprövning som parti och regering var oförberedda på. Skjutningar, sprängningar och den växande organiserade kriminaliteten har Löfven gång efter annan förklarat som "oacceptabla", men i handling har han och hans regering varit lika handfallna som inför den bristande integrationen och utanförskapet främst men ingte enbart bland utomeuropeiskt födda.
På ett område har Stefan Löfven varit skicklig, även om han fått mycket hjälp av somliga borgerliga partier. Han har visat att han är kapabel att ta sig själv till statsministerposten och sitt parti till regeringsställning utan att vinna val. Det är sannerligen ingen oviktig kompetens, framför allt inte som partiledare just för Socialdemokraterna. Men jag tror ju inte att det rustat partiet för tiden efter Löfven.
I november ska det alltså bytas partiledare. Jag tror det är ett högriskprojekt för Socialdemokraterna. Det är svårt att se vem som ska kunna bygga upp ett grundmurat förtroende i väljarkåren till valet i september nästa år. Det ska bli spännande att följa den process som ska leda fram till någons upphöjelse. Kommer det att bli som förr, i en ljusskydd process där allmänhetens insyn blir i stort sett noll. Eller är partiet moget att åtminstone i något litet avseende modernisera sig?