Det kom som en överraskning i veckan, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillkännagav att de nått ett samförstånd i migrationspolitiken. Detta mindre än en månad efter att Socialdemokraterna ställt sig bakom samtliga 26 förslag från migrationskommittén, medan Miljöpartiet bara kunde acceptera tre av dem. Socialdemokraterna har nu gjort omfattande eftergifter som gör att fler som saknar asylskäl kommer att få stanna i Sverige och att invandringen kommer att öka. Dessa eftergifter görs av en statsminister som till slut tvingats medge att Sveriges invandring varit för stor, att vi misslyckats kapitalt med integrationen och att detta nu innebär svåra prövningar för det svenska samhället.
Stefan Löfven gör andra prioriteringar än vad han vet vore landets bästa.
Uppgörelsen mellan S och MP skapar, återigen, ett guldläge främst för Sverigedemokraterna. SD:s tillväxt har inneburit att det numera är så gott som uteslutet att ett riksdagsval skulle resultera i en vänstermajoritet. Något sådant valresultat har vi inte fått sedan riksdagsvalet 2002 och som Socialdemokraterna nu agerar lär det dröja länge än. I Sifos sneaste opinionsmätning samlar Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sammanlagt bara cirka 40 procent av stödet. Och då ligger Miljöpartiet under fyraprocentsspärren. Vilket uppenbarligen inte hindrar att partiet kan tilllåtas att diktera villkoren för migrationspolitiken.
Nu stöter Socialdemokraterna återigen bort de väljare som redan övergett partiet för SD eller funderar på att göra det. En opinionstopp under coronakrisen för Socialdemokraterna följdes av en nedgång som nu lär fortsätta.
Man skulle ju annars kunna tro att Socialdemokraterna lärt sig något av de danska partikamraterna. Där har Socialdemokraterna omfamnat en restriktiv migrationspolitik och har även antagit en tuff linje mot kriminaliteten och nu regerar Mette Fredriksen från en styrkeposition medan populistiska Dansk Folkeparti reducerats till en liten birollsinnehavare i dansk politik.
Stefan Löfven väljer att kortsiktigt prioritera att avlägsna hot mot regeringsmakten, även om han inte verkar veta vad han vill använda den till. Han är beredd att lägga sig platt i migrationsfrågan för Miljöpartiet, oavsett vad det får för långsiktiga konsekvenser för land och parti och han har hittills också varit beredd att förödmjuka sig för Centerpartiet och Liberalerna genom att lova genomdriva politiska reformer, bland annat på arbetsmarknaden, som går helt på tvärs med Socialdemokraternas politik.
Det återstår att se hur det går med detta, nu när parternas förhandlingar har strandat och Löfven står inför att infria löftet att i brist på uppgörelse genomföra kontroversiella utredningsförslag som riskerar att skapa ett betydande missnöje bland annat, ja främst, i hans egen rörelse.
Det framstår nu som än mer angeläget att om möjligt i förtid skilja Socialdemokraterna och Miljöpartiet från regeringsmakten. Vem bär skulden till att den här regeringen kan sitta kvar?
Moderaterna borde till att börja med ompröva sin inställning till att understödja den misstroendevotering som kan väckas av Vänsterpartiet. Kristdemokraterna bekräftade i går, efter att riksdagsgruppen varit enig, att partiet i ett sådant läge kommer att agera för att avsätta regeringen.
Men den största skulden bär givetvis Centerpartiet och Liberalerna, som hjälpte Löfvens regering till makten i utbyte mot Januariöverenskommelsen, även kallad Jöken. De båda partierna fortsätter än så länge att stödja Löfven så att han, i all sin självomhuldande skröplighet, ändå kan sitta kvar.