Orosanmälningar om att barn far illa är allvarliga saker. I gårdagens GA kunde man läsa att mer än vart sjätte barn på Gotland är föremål för en eller flera orosanmälningar. Det är en uppskakande siffra och det blir bara värre när man försöker föreställa sig vilka förhållanden dessa tusentals barn lever i. Tvivelsutan är det många barn – och många familjer – som skulle behöva hjälp utifrån.
Men... När över en sjättedel av barnen är föremål för oroasanmälningar får jag även andra otäcka tankar. Jag tänker på den krönika som opinionsbildaren Ivar Arpi publicerade i nya nättidningen Bulletin i december. En krönika som handlade om hur någon lämnat in en orosanmälan angående hans egna barn.
"Ett par veckor senare sitter två socialsekreterare och intervjuar mina barn utan att jag får vara med i rummet."
Det är uppslitande för föräldrarna, för hela familjen, att på detta sätt bli utsatta för myndigheternas intresse. Ivar Arpi beskriver hur han, även om han är medveten om att anmälan är obefogad, ändå börjar ifrågasätta sig själv. Dessutom finns ju oron för att myndighetspersonerna ska göra en felbedömning.
"Någons anonyma lögn leder till att en myndighet inte bara har rätt, utan skyldighet, att förhöra våra barn i enrum. Hur vet man att man kommer att få en rättvis bedömning? Maktlösheten är kvävande."
Men mitt i eländet konstaterar han också att andra felaktigt anmälda befinner sig i en än mer utsatt position än hans egen familj:
"Vi är högutbildade, hela och rena, och kan lägga fram vår sak. Det finns mor- och farföräldrar, mostrar och vänner med god insyn i vår familj. Jag kan till och med skriva i tidningen, när jag känner behovet. Så om även vi känner oss maktlösa, hur upplever då mindre resursstarka samma situation?"
Vissa använder orosanmälningar som ett medel för att jävlas med sina medmänniskor. I anonymitet och utan risk kan de göra en okynnesanmälan och tvinga myndigheterna att undersöka måltavlans familj och orsaka ett litet helsicke eller rent utav ett helvete. Det handlar inte alltid om barnen. Ivar Arpi återger hur journalisten Lisa Bjurwald i Dagens Arena beskrivit hur orosanmälningar används som hämnd:
"En mamma kritiserar sitt barns fritidsverksamhet och får en anonym orosanmälan på sig. En kvinna, Karin, visselblåste mot sexism på en rättsvårdande myndighet. Cheferna svarade med en orosanmälan om hennes tonåriga barn.
Ett par föräldrar som krävde extra hjälp i skolan till sitt barn, som hade autismspektrumtillstånd, blev orosanmälda av rektorn. Det handlade, enligt mamman, inte om omtanke om deras son, utan om att jävlas eftersom de ansågs jobbiga."
Efter artikeln strömmade det in så många tips att hon omöjligen kunde följa upp dem alla.
Det extra jävliga med dessa okynnesanmälningar är att de inte bara skadar de familjer och de barn som anmälaren påstår sig oroa sig för. De gör också att de myndigheter som ska utreda BEFOGADE orosanmälningar drunknar i onödigt arbete när de tvingas utreda välmående familjer som inte har några alarmerande problem förutom den orosanmälan de drabbats av.
För paret Arpi och deras tre små barn slutade det väl. Men hela erfarenheten har inte gått spårlöst förbi. Den lämnar en bitter eftersmak i form av en osäkerhet som inte tidigare fanns:
"Två månader av återkommande vånda går innan beslutet fattades. 'Ingen åtgärd'. Alla referenspersoner har sagt samma sak, det finns ingen anledning till oro. Socialtjänsten tycker att vi verkar vara bra föräldrar. Jag önskar att jag aldrig hade träffat er, men tack för att ni varit så vänliga genom hela processen, säger jag till handläggaren under det avslutande telefonsamtalet. I bakgrunden leker barnen högljutt. Hoppas, hoppas att de inte börjar bråka, hinner jag tänka, och oron fladdrar till i magen. En ny sorts oro, som aldrig funnits där tidigare."
Många barn far verkligen illa och det behöver vara ofarligt och lätt att rapportera verkliga farhågor. Men den ordning vi har nu har tyvärr lett till att de anmälningar som ska skydda ibland används för att skada. Hur vi ska komma ur det har jag inget bra svar på.