Jan Björklund gjorde en Fredrik Reinfeldt, fast fyra år senare. Han förlorade ett val, deklarerade att han skulle avgå som partiledare och avslutade sin gärning med att försätta sin efterträdare i en förfärlig situation. Fredrik Reinfeldt gav Moderaterna den förfärliga Decemberöverenskommelsen, där den borgerliga oppositionen lade sig platt för en minoritetsregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, med stöd av Vänsterpartiet. Jan Björklund ingick den egendomliga Januariöverenskommelsen och släppte återigen fram Stefan Löfven som statsminister. Och partiets existens har varit svårt hotad sedan dess.
Det tog tid för Moderaterna att trassla sig ur fällan man försatts i och det kostade en partiledare. Jan Björklunds efterträdare Nyamko Sabuni försöker fortfarande rädda livet på partiet som Björklund tycktes vilja utradera, men befinner sig i en förfärlig situation. Partiet är splittrad i regeringsfrågan och det finns inga garantier för att alienerade gamla sympatisörer återvänder om hon får med sig partiet i att satsa på en borgerlig regering som kan förhandla med Sverigedemokraterna. Dessutom riskerar hon naturligtvis att istället förarga en del av de sympatisörer som partiet trots allt har kvar. Det finns ingen säker väg ut. Och gårdagens opinionsmätning från Ipsos gav inte skäl till någon nyväckt optimism.
På söndag ska Liberalernas partiråd rösta om den nya strategi som Nyamko Sabuni fått en oenig partistyrelse att acceptera, men som många andra inom partiet avskyr. Någon väg måste ju partiet välja! Eller måste man det? Partiräven Fredrik Jerlov ser söndags omröstning som en överhängande katastrof, vad utfallet än blir. "Partiet pallar inte", säger han till Dagens Nyheter:
– I den sekund som vi börjar räkna huvuden har vi förlorat. Oavsett vem som vinner slaget förlorar vi kriget.
Det ligger något i det. Precis som den jämna omröstningen om Januariöverenskommelsen också skadade partiet, som redan då var djupt splittrat.
När man är omgiven av minfält kan det ju vara frestande att dra slutsatsen att stanna där man är och lämna helt centrala men kontroversiella frågor obesvarade. Men vem är det som ska rösta på ett sådant parti? Vad ska det tjäna till? Även om undergång hotar längs alla vägar framåt för Liberalerna, så är väl undergången så gott som garanterad om man bara sitter kvar i ett hus som brinner.
Jag tror inte att möjligheterna till en borgerlig regering hänger på vad Liberalerna bestämmer sig för på söndag. Jag är inte speciellt engagerad i vad utgången blir, om jag ska vara ärlig. Det ska bli intressant att se hur Liberalerna väljer att agera och vad det får för konsekvenser. Men känslosamt blir det inte.