Med planmonopolet har lagstiftaren givit kommunen helt orimliga möjligheter att inskränka vad vi gör på vår egen mark, med våra egna fastigheter. Det är klart att exempelvis historiskt värdefulla miljöer som Visbys innerstad ska skyddas och man vill ju inte ha en kemisk fabrik mitt i ett bostadsområde, för att ta ett par tydliga exempel. Men planmonopolet används också för att strikt styra inte bara användningsområde utan också in i minsta detalj vad som får eller inte får byggas, på ett sätt som tyder mer på galopperande kontrollmani än omsorg om gemensamma intressen.
Benamputerade Sandras hus i Sollentuna brann ner, rapporterade Aftonbladet i fjol. När hon ville bygga ett nytt blev det problem. Detaljplanen för området dikterade att en tomt måste vara på minst 800 kvadratmeter för att få bygglov. Sandras tomt var 65 kvadratmeter för liten. Tomten där huset brunnit ner riskerade att bli värdelös.
På nåder bestämde sig kommunen för att hon ändå kunde få bygglov, om boytan fördelades på två plan istället för ett. Men det var ju inget bra besked om man är benamputerad. Det fick dock inte kommunen att ändra sig. Hon uppmanades att vända sig till en annan del av den kommunala administrationen för att söka ekonomiskt stöd till en hiss.
Där blev det tyvärr tvärnej till stöd. Det delas inte ut till nybyggen. Då är det ju bättre att bara bygga i ett plan istället!
På Gotland har jag hört oräkneliga exempel på fastighetsägare som hindrats utföra allehanda kompletterande byggprojekt på sin egen mark av olika detaljregleringsskäl. Även på i grunden kommersiella fastigheter i icke känsliga miljöer detaljregleras vad man får och inte får göra. Helagotland rapporterade i helgen hur fastighetsägare bönar och ber om att Regionen ska låta ett flexiblare planarbete bereda utrymme för utvecklad handel i Visby. En utveckling som i dag blockeras av detaljplaneras föreskrifter.
Den grundläggande inställning borde vara tillåtande, att fastigheter ska få användas efter eget huvud så länge det inte (på riktigt!) stör eller skadar omvärlden eller sätter andra verkligt påtagliga värden i fråga.
Ibland leder planmonopolet till rena farsen, som i Peter Normans fall. Han nekades ett bygglov till en utbyggnad på sin fastighet i Ljugarn av skäl som inte existerade. När detaljplanen och verkligheten skiljde sig åt, då fick detaljplanen råda och en väg som inte fanns kom i vägen för bygglovet. I förra veckan beslutade miljö- och byggnadsnämnden tack och lov att ändå ge klartecken för bygget. Jag hoppas det beslutet håller.
Det behövs reformer som ökar medborgarnas frihet att styra över sig själva i fall där diktat ovanifrån är onödiga. Tyvärr kan man inte lita på att makthavare avstår från utöva kontroll när det inte är nödvändigt.