Anna Hrdlicka (M) och Lisbeth Bokelund (MP) lämnar sina politiska uppdrag, vilket man kunde läsa om i torsdagens GA. Jag finner inte det ett dugg egendomligt. Jag är snarare imponerad av att de härdade ut så länge, av olika skäl.
Anna Hrdlicka toppade Moderaternas valsedel, och jag borde väl inte formulera mig så här om en hundägare men när det gick dåligt för Moderaterna i det regionala valet så utsågs Anna Hrdlicka av någon anledning att bära hundhuvudet. De mest intressanta posterna besattes av andra och Hrdlicka skuffades åt sidan. Trots att besvikelsen över behandlingen uppenbarligen fortfarande smärtar så hängde hon i två och ett halvt år efter skuffelsen, utan att situationen förbättrades.
Lisbeth Bokelund tycks mer eller mindre ha jobbat heltid som MP:s gruppledare, mot en ersättning som inte står i proportion till insatsen. Det är inte alla som kan unna sig lyxen att till stor del arbeta ideellt som om det vore professionellt. Bokelund fann det inte längre ekonomiskt hållbart. Vilket utifrån ter sig uppenbart. Det borde varit uppenbart för hennes parti.
Kraven och belastningen på politiker ökade ju mer komplicerat och omfattande det kommunala uppdraget blir, För varje mandatperiod är det en allt större andel kommunpolitiker som hoppar av sina uppdrag innan perioden är över. Till trenden bidrar i och för sig Sverigedemokraternas inträde i politiken. Partiet är nytt, företrädarna är oprövade och har varit pressade av partiets pariaställning, vilket har gjort att antalet avhoppare är särskilt stort inom SD. Hela 22 procent av ledamöterna i Sveriges alla kommunfullmäktige hoppade av uppdraget under den förra mandatperioden, enligt Dagens Samhälle som baserade sin siffra på bearbetad statistik från SCB. När denna mandatperiod kan summeras är det hög risk för att andelen återigen har ökat. Finns det något att göra åt saken?
Både Hrdlicka och Bokelund är väl exempel på att deras partier misslyckats med att visa omsorg om sina företrädare. I Hrdlickas fall rör det sig snarast om motsatsen till omsorg. När kraven ökar på partiernas företrädare så ställer det högre krav också på partierna. Tyvärr talar vi om partier med vikande medlemstal och krympande underlag för rekrytering, vilket försvårar situationen men det borde också göra extra angeläget att ta väl hand om de krafter man har.
Misslyckas partierna är risken hög att en annan trend också fortsätter, utvecklingen mot att det som var fritidspolitik blir alltmer professionaliserad. Och avståndet mellan väljare och valda ökar ytterligare.