Det är en dag för hopp i dag. Hopp om en sömn värd namnet, när jag ska få utrustning mot min sömnapné utprovad. Men dagen har ju också föregåtts av många andra dagar fulla av frustration. Det har gått sidådär ett och ett halvt år sedan jag sökte hjälp för problemet, som var diagnosticerat och känt långt tidigare.
Ett annat tecken på att jag kommit i gubbåldern är väl ett smärtande knä som inte vill tillåta mig att gå. Ringde min vårdcentral som – knät obesett – gav mig ett antal telefonnummer till fysioterapeuter. Alla utom en (regionens) visade sig vara på semester. Och den ansåg det inte heller mödan värt att titta på knät. Jag fick ett träningsprogram med några övningar på mejl och en uppmaning att höra av mig till hösten, kanske i slutet av augusti.
i går tog jag både mitt knä och en smärtande axel till en naprapat. Fick hjälp direkt. Ringde på morgonen och fick tid 10.30. En stor skillnad var naturligtvis att jag i den "fria sjukvårdens" förlovade land fick betala för nöjet själv. Men det var det värt. Även återbesöket om halvannan vecka. Men jag blir ju möjligen lite grinig när jag tänker på varje hur mycket skatt jag varje år betalar varje år, under förespeglingen att jag ska få "fri sjukvård".
Sjukvården är varken fri eller speciellt tillgänglig, utan villkorad och ransonerad. Man talar nu, återigen, om en satsning på primärvården, men jag håller då inte andan i väntan på resultatet. Och vad specialistvården beträffar så gick Visby lasarett i går morse från stabsläge till förstärkningsläge, som är snäppet värre. Nästa beredskapsläge är "katastrofläge"...
Förändringen kan innebära att planerad vård skjuts på, så att man kan prioritera akuta vårdbehov. Personal som är på semester kan kallas tillbaka till arbetet.
Det hårda trycket under sommaren innebär väl i så fall att den vårdskuld som byggts upp under pandemin nu byggts på ytterligare. Sjukvården blir än otillgängligare. Sjukvårdschefen uppmanar alla att inte utsätta sig för onödiga risker. Det kompletterar väl tidigare underförstådda uppmaningar som att inte ha ont i knät.
Jag har svårt att föreställa mig några snabba mirakelkurer som skulle fixa problemen med svensk sjukvård. Men det är inte bara bristande tillgänglighet som gör det uppenbart att vi i grunden behöver se över hur svensk sjukvård är organiserad Att exempelvis avskaffa landstingen är inte en lösning men kanske en start.