Det finns olika typer av privat äldrevård. Å ena sidan har vi exempelvis särskilda boenden som i grunden är kommunala, men som Regionen väljer att upphandla driften av. Upphandlingen kan ha olika fokus avseende pris och andra parametrar, men när upphandlingsperioden är över så kan det bli upphandling igen, vilket kan leda till att man byter en huvudman mot en annan. Regionen kan också välja att ta över driften i egen regi, som den gjorde med Pjäsen när de rödgröna styrde.
Å andra sidan finns det äldreboenden som är genuint privata, där verksamheten inte är ute på anbud med jämna mellanrum och där Regionen betalar för de boende i enlighet med ett ramavtal. Exempel är Gotlands sjukhem och Hattstugan. Relationen mellan äldreboende och Regionen är lång och borde vårdas därefter.
Tillgången på platser på särskilt boende har så gott som alltid varit knapp och alla boenden fulla. Nivån på ramavtalet har kunnat fastställas därefter. Inga stora buffertar för att täcka upp perioder med vakanser.
I framtiden lär det bli annorlunda, om de i grunden privata äldreboendena överlever.
Under pandemin har det uppstått vakanser i äldrevården, när tomma boenden inte genast har kunnat fyllas på. De principer som Regionen tillämpat under pandemin har inte bara förvägrat de äldre den nyuppkomna möjligheten att välja det boende som de av geografiska eller andra skäl passar dem bäst. En rätt de borde ha. Regionen försöker dessutom efter bästa förmåga få de genuint privata äldreboendena att ta HELA den ekonomiska smällen av tomma platser under pandemin. Genom att begränsa en möjlig valfrihet så hänvisar Regionen nya hyresgäster enbart till sina egna boenden.
På så sätt sparar Regionen – kortsiktigt – pengar. Regionen behöver ju inte betala för tomma platser i äldreboenden med ramavtal. Stabila privata boenden, som haft en flera decennier lång relation med Regionen lämnas åt sitt eget öde.
GA:s tisdagstidning berättar hur Gotlands sjukhem nu tvingas stänga en avdelning, flytta runt några av de boende och varsla en fjärdedel av personalen. Inga åtgärder som någon önskar, men som blivit nödvändiga för boendets långsiktiga överlevnad.
Regionen påstår sig skydda skattebetalarnas intressen.
Har skattebetalarna verkligen intresse av att Regionen tar livet av livskraftiga privata äldreboenden? Eller av att ramavtalen blir betydligt dyrare i framtiden, när överlevande äldreboenden måste ha en buffert för Regionens trolöshet?
Är skattebetalarna betjänta av att Regionen behandlar långvariga samarbetspartners som skit, som något man kan offra för sin egen tillfälliga vinnings skull? Borde inte pandemin vara något som man försöker ta sig igenom tillsammans, istället för att försöka vältra över hela bördan på små men seriösa och uppskattade välfärdsföretag?
Hur det än slutar tror jag att det kommer att stå Regionen dyrt.