Talar vi om det statliga vägnätet så är jag helt med på noterna. Under bilkörning på landsbygdens landsvägar frågar man sig alltför ofta om det är en bil eller en båt man sitter i. Vid andra tillfällen misstänker man att det kan vara en apparat för att krossa njursten.
Men det var de enskilda vägarna som Gabriella Hammarskjöld avsåg. Vägarna som varken stat eller kommun eller någon myndighet är huvudman för. Vägar som ändå kan vara berättigade till statsbidrag och kan skötas av kommunen.
Då kan jag resa med en bit med gårdagens insändare. Men inte hela vägen fram. Det är fler än staten som måste ta mer ansvar.
För snart fyra veckor sedan arrangerande Hela Sverige ska leva Gotland ett digitalt möte om problematiken kring hur staten behandlar enskilda vägar med allt större njugghet. Helagotland återberättade då från mötet hur Gotlands riksdagsledamöter Lars Thomsson (C) och Hanna Westerén (S) upplevde frågan som politiskt trögarbetad. Intresset för frågan var helt enkelt inte lika stor på riksplanet och i andra regioner som på Gotland. Försök hade gjorts att liera Gotland med andra landsändar, men Lars Thomsson förklarade:
– Jag har samtalat med kommuner i Jämtland, Bohuslän och Dalarna, men de skiljer sig från Gotland i och med att de har fungerande vägföreningar.
Vägföreningarna är mycket vanligare på fastlandet. Jag var själv till helt nyligen delägare av en sommarstuga I Halland, som mina föräldrar tidigare ägde. Där var stugan så belägen att vi valt att vara medlemmar inte i en utan två olika vägföreningar. Vägunderhållet sköttes inte av kommunen utan, mot ersättning från den ansvariga föreningen, av den lokale bonden. Och inte ens sammanlagt var avgifterna speciellt betungande. Ja, jämfört exempelvis med exempelvis elabonnemanget vad det en spottstyver. Eller två. Och inte är det några bommar fällda som hindrar tillträde tillvägen för obehöriga eller inbjudna.
På Gotland var det i stor utsträckning Regionen, eller kommunen som den hette då, som på 70-talet tog över skötseln av enskilda vägar med statsbidrag, vilket i dag enligt uppgift ska röra sig om 83 mil väg. Och därmed har Region Gotland försatts i ett mindre fördelaktigt läge. I takt med att statsbidraget täckt en allt lägre andel av kostnaderna för skötseln av enskilda vägar, så har Regionens kostnader ökat. Och det finns ingen vägförening som kan vara med och ta ansvar eller hitta former för att sköta underhållet som sänker kostnaden.
Det påverkar hela landet när staten drar i handbromsen för statsbidragen till enskilda vägar, men det slår mycket hårdare här. När vi har svårt att hitta allierade i andra delar av landet, så är det inte en speciellt lättframkomlig väg att bara be staten att satsa mer pengar. Vi behöver också leta och skapa lösningar regionalt.