Utrikeskrönika
När EU:s återhämtningspaket för tiden efter coronapandemin beslutades var det två saker som fick mest uppmärksamhet: den enorma omfattningen – 750 miljarder euro – och att medlemsländer skulle kunna låna genom EU i stället för på egen hand. ”Detta är en akut och exceptionell nödvändighet för en akut och exceptionell kris”, sa EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i ett tal i maj 2020. ”I dag är det dags att skriva vår generations kapitel i berättelsen och ta ännu ett steg mot en starkare union.”
Enligt en sammanställning gjord av tankesmedjan Bruegel har bara sju medlemsländer ansökt att få ta del av lånedelen, som i dess helhet omfattar 360 miljarder euro. Av dessa är det bara tre länder som har ansökt om den maximala lånesumma de hade möjlighet att ansöka om – Grekland, Italien och Rumänien. Totalt har det kommit in ansökningar motsvarande mindre än hälften av den totala lånesumman. Ett enskilt land, Italien, står för nästan 75 procent av sökt lånefinansiering.
En sannolik orsak till detta är att lånedelen av återhämtningspaketet var så omstridd att den förenades med krav på låntagarländerna. Om det går att låna lika billigt på den vanliga marknaden, men utan en massa bestämmelser och krav, är valet enkelt. Spaniens återhämtningsplan, till exempel, finansieras med nästan 70 miljarder euro i bidrag, men utan lån.
I en aktuell analys från Svenska institutet för Europapolitiska studier, Sieps, påpekar Erik Jones, professor i europastudier, att även bidragsdelen kan bli mindre än förutsett. Medlemsländerna har haft kort tid på sig att ta fram de återhämtningsplaner som är en förutsättning för att de ska få ta emot bidrag. ”Regeringarna i medlemsländerna kommer att få svårt att ta fram satsningar för stora summor inom en väldigt kort tidsrymd; de kommer också att få svårt att sätta igång och styra dessa projekt när de väl har blivit beslutade”, skriver Jones.
Helt nya investeringar, som kanske är vad man ser framför sig när man tänker på en ”omstart”, är helt enkelt svåra att få igång inom en rimlig tid från krisen räknat. Att justera eller döpa om redan planerade och beslutade projekt för att de ska passa in i återhämtningsmallen är inte heller alldeles enkelt, påpekar Jones, och bidrar inte med någon ökad skjuts åt den europeiska ekonomin. Dessutom måste EU-kommissionen i alla händelser gå med på att ny europeisk finansiering ersätter existerande nationella åtaganden.
Vilken effekt kan då återhämtningspaketet Next Generation Europe väntas få? Enligt Bruegels analys kan det bidra till att de ekonomiska skillnaderna inom unionen utjämnas, så kallad konvergens. Däremot syns ingen koppling till BNP-tillväxt under kommande år. Det är, skriver Bruegel, ”inte riktigt ett krislättnadsverktyg”.
Jones kommer till en liknande slutsats: ”Den direkta påverkan på produktion, sysselsättning och inflation kommer att bli liten – i synnerhet i relation till pandemins omfattning.” Och, kan tilläggas, i relation till tonläget när paketet förhandlades fram.