”Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris. Är vi alldeles säkra på det? Att det värsta av allt är krig.”
Så lyder början och refrängen i Björn Afzelius och Mikael Wiehe låt Fred som jag upptäckte genom Imperiets fantastiska version från 1982. En text som fått mig att tänka till genom åren.
När jag mönstrade gjorde jag tydligt för mönstringsförrättarna att jag inte ville bära vapen. Trots det blev jag placerad i ett vapenbärande förband. När jag väl skulle rycka in valde jag efter moget övervägande att inte söka vapenfri tjänst och genomförde lumpen i det värnpliktsförband jag blivit placerad i. Det är inte omöjligt att Imperiets version av Fred hade inverkan på mitt beslut, även om jag vid det tillfället inte tänkte på det.
Men i dag tänker jag på det, på grund av det som händer i Ukraina, och jag håller inte med de som tycker att Ukraina borde lägga ner sina vapen och låta Ryssland ta över landet. Eller för den del, de som anser att Sverige inte ska rusta upp försvaret i hela landet.
Jag tycker den inställning är naiv, även om jag har full respekt för både åsikten och de som uttrycker den.
”Med freden kommer segraren, och han som slogs och stred får på böjda knän och med huvet lågt och ta emot den starkes fred” skrålade jag med Imperiet på hög volym.
Meningen med textraden blir tydlig för mig när jag tänker på Ukraina. Ett land som växt fram ur diktatur, men som påbörjat sin vandring på demokratins bräckliga väg. Ett land där invånarna fått frihet, men samtidigt ett eget ansvar för både nutid och framtid. En frihet och en framtid som de är beredda att offra sina liv för, i nutid.
Visst hade det varit fantastiskt om känslan från 1990-talet kunde leva för evigt. Då vi upplevde att Berlinmuren föll och Sovjetunionens kommunism övergick till ett Ryssland med tankar på demokrati. Då vi kände att det kalla kriget förbyttes till en fredlig värme.
Men sen den 24 februari i år finns det inte någon fredlig värme i Europa. Putins invasion av det fria och demokratiska Ukraina har kastat om det europeiska säkerhetsläget på ett dramatiskt sätt. Och om vi nu finns med på Putins lista över blivande lydstater, vill jag inte bara bugande ta emot honom och hans invasionsarmé med blommor och hoppas att jag får behålla livet. För livet som jag känner till det, skulle inte bli detsamma i ett land styrt av Putin.
”Och när han har fått en trasa i sin mun, så att ingen hör ett ljud. Då har allting blivit normalt igen, och ett krig har tagit slut” kan vi höra Afzelius och Weihe sjunga ur sin originaltext och syftar på att han som slogs och stred nu blir tystad av segraren.
För bara ett halvår sedan funderade jag inte på om jag var beredd att offra mitt liv för vår frihet och demokrati i ett regelrätt krig. Då var jag mer övertygad om att vår demokrati var hotad inifrån, genom demokratiska val och nationalistisk politik, och att det var i våra demokratiska församlingar kampen skulle stå. Men sen 24 februari ställer jag mig frågan om det verkligen är fred jag vill ha, och då till varje tänkbart pris.