Det har snart gått 50 år sedan hela Gotland blev en enda stor kommun. Att kommunen (eller Regionen, om ni så vill) är så pass stor och folkrik är säkert en fördel ur många olika aspekter, speciellt som kommunernas uppgifter blivit alltmer omfattande, komplicerade och resurskrävande med tiden. Små kommuner får problem att sköta allt.
Ändå har jag, sedan jag flyttade till Gotland, hört många tala med saknad om de mindre kommunerna och den närmare demokrati och det lokala inflytande som försvann med dem. Och ibland är det verkligen lätt att förstå varför denna saknad lever kvar efter att så lång tid passerat.
Kommunsammanslagningar på Gotland har genomförts i flera steg. Mellan 1 januari 1952 och 31 december 1970 fanns Ljugarns landskommun, som var en sammanslagning av de gamla landskommunerna för Alskog, Ardre, Etelhem, Garda, Lau och Lye. Ljugarn var därmed centralorten i en landskommun som hade knappt 2 500 invånare när den bildades. Kommuner i den storleksordningen finns än i dag. Bjurholms kommun i Västerbottens län har 2 398 invånare.
Jag vet inte hur Ljugarns kommun skulle ha fungerat i dag, om den fortfarande hade funnits. Den hade bara knappt 1 900 invånare när den upplöstas. Men en sak är jag tämligen övertygad om. Man hade absolut inte tillåtit att otillräcklig kapacitet för vatten och avlopp skulle vara ett hinder för utveckling i Ljugarn i nästan ett decennium!
Som GA skrev om i onsdags kommer stoppet dessutom att vara ytterligare några år. Det är faktiskt helt skandalöst. Det är ju inte som att dessa kapacitetsbrister är olösbara problem. På Malta bor över 460 000 människor, med tillgång till vatten och avlopp, på 316 kvadratkilometer. Där bor 1 460 personer per kvadratkilometer på en kalkstensö med mycket varma och torra somrar. På Gotland bor inte ens 19 personer per kvadratkilometer.
Det går heller inte skylla på finansieringsproblem eftersom Region Gotland dikterar både anslutningsavgifter och avgifterna för redan existerande VA-kunder på en reglerad monopolmarknad.
Det är Ljugarns perifera läge i en förhållandevis stor kommun som gör att mer centralt positionerade beslutsfattare låtit detta missförhållande fortgå i år efter år efter år. Samma öde, utvecklingsstopp på grund av VA-brister, har drabbat även andra delar av Gotland, som alla har det gemensamt att de befinner sig en bra bit från Visby.
Alla redskap för att lösa problemet finns men ändå förblir problemet olöst i år efter år efter år. Det är hög tid att höja ambitionsnivån.