När fackföreningarna inte själva verkar kunna uppamma kraft för sin existens kanske den politiska utvecklingen kan bidra till att elda upp den fackliga kamplusten.
Det finns flera faktorer som bidrar till att facket hamnar i ropet.
Bland annat det historiska faktum att tjänstemannaförbunden i TCO numera har fler medlemmar än LO-facken. LO har ju av tradition varit den kanske viktigaste motorn för att samla de fackliga krafterna i stöd till Socialdemokraterna. Inte minst i valrörelserna har LO haft en central roll som valarbetare.
Kopplingen mellan LO och Socialdemokraterna har ifrågasatts i takt med att allt färre fackliga medlemmar per automatik röstar på S. Faktum är att skulle man i dag stödja det parti vilket har störst stöd inom LO-kollektivet så skulle det snarare vara Sverigedemokraterna som LO skulle kroka arm med.
I valet 2018 sjönk stödet för Socialdemokraterna bland LO-anslutna för första gången under 50 procent, enligt SVT:s vallokalundersökning. I Sifos februarimätning 2020 är stödet nere på 26 procent och bland de fackligt organiserade arbetarna uppger 34 procent att de skulle rösta på SD om det vore val i dag. (SvD 15 februari).
Denna utveckling borde få hela LO-borgen att om inte skaka i sina grundvalar så åtminstone svettas över att den historiska relationen mellan LO och S inte längre är huggen i sten.
Dock framstår risken för ett övertagande vid nästa stämma inom de olika LO-förbunden vara tämligen avlägsen. De som röstas in på de olika förtroendemandaten har ännu "rätt" färg på partiboken och facken är i sina ledningar ännu hårt knutna till Partiet. Du kommer inte in hur som helst på en maktposition utan att vara socialdemokrat.
Men inte ens den mest toppstyrda organisation kan hålla emot om trycket från medlemmarna blir för stor och för uthålligt.
En annan aktuell fråga som kan hjälpa facket att få tillbaka något av sin glöd är reformeringen av arbetsrätten. Det som i dagarna läckt ut från det förslag som nu jobbas fram av Januaripartierna är en ändring vid uppsägning av personliga skäl.
För att kunna säga upp en anställd behöver arbetsgivaren kunna ange skälig grund. Den anställde ska på något sätt ha misskött sig allvarligt. Det kan handla om att återkommande komma för sent trots upprepade tillsägelser, det kan vara att uttala sig illojalt mot företaget (om man är privatanställd) eller att man missbrukat sin anställning på otillbörligt sätt.
Detta ska inte ändras. Däremot ska man inte längre kunna ha kvar sin anställning tills en eventuell tvist om uppsägningen är avgjord i domstol. När uppsägningstiden gått ut upphör också anställningen.
Problemet som arbetsgivarna har angett är att man är tvungen att fortsätta betala ut lön och andra förmåner under den långa tid det kan ta innan ärendet avgörs.
Så i praktiken blir det snudd på omöjligt att få rätt mot arbetsgivaren. Men, å andra sidan kan denne fortfarande inte säga upp någon utan att ha saklig grund. Så frågan är om just detta kommer att bli en fråga som tänder nån kamplusta.
Man kan spekulera kring om det vore berörda fackförbund som larmade mer om missförhållanden istället för att det är medierna som avslöjar. Det skulle åtminstone inte minska intresset för facket.