Motiveringen är att han förutom sitt fackliga engagemang även är kommunpolitiker för SD, och att SD:s värdegrund inte är förenlig med fackets dito (25/1).
Mannen är inte utesluten men får som sagt inte ha kvar det uppdrag hans kollegor så sent som i december valde honom till. IF Metall centralt har varit väldigt försiktiga med att kritisera mannen. Kritiken har i stället riktats mot SD som parti.
Att udden riktas mot SD snarare än mot mannen tyder på att facket har större problem med SD än med åsikterna. En förvisso naturlig kompromiss givet den kniviga position facken befinner sig i.
Centralt lägger LO stora summor pengar på att kampanja för Socialdemokraterna. Ett parti som en majoritet av LO:s medlemmar inte längre röstar på. Partipolitiskt företräder LO alltså inte majoriteten av sina medlemmar. Ett fenomen som LO:s ordförande Susanna Gideonsson menar beror på missriktat missnöje och att S oförtjänt hamnat i skottlinjen (10/11-21).
Det kan vara därför logiken i fackens begränsningar mot andra partier än S inte är helt glasklar. Det är möjligt att vara sverigedemokrat och medlem i vissa fack. Det är också möjligt att vara medlem i vissa fack och ha uppdrag för SD. Det är dock inte möjligt att både vara aktiv sverigedemokrat och ha fackliga uppdrag. Åsikterna är alltså välkomna så länge de inte riskerar att styra fackens verksamhet. Det är uppenbart att LO centralt vill skydda sig mot de av de egna medlemmarna som troligen inte vill stötta S.
Bland de enskilda LO-förbunden är synen mer varierande. Av 13 förbund tillåter sju sina medlemmar att samtidigt vara aktiva i både SD och facket.
Det S-anstrukna fögderiet i LO riskerar alltså att göra samma felanalys av sin medlemskår som S i rikspolitiken. Nämligen att underskatta missnöjet. Det visar även på ett väl stort avstånd mellan det nationella och det lokala arbetet. På nationell nivå har man råd att vara ideologisk. Ett utrymme som inte alltid finns lokalt. Varken i det fackliga arbetet eller i kommunpolitiken.
Att det finns ett avstånd eller till och med en motsättning mellan facket och dess medlemmar ger konsekvenser även utanför organisationen. Politiken har överlåtit makt till de kollektivavtalsslutande organisationerna. Många arbetsvillkor är direkta resultat av partsförhandlingar där de anställda, och deras intressen, representeras av just dessa organisationer. Facken har en institutionaliserad roll i den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Det är då också rimligt att anställda har möjlighet att engagera sig och göra sin röst hörd i fackorganisationerna. Föreningar som fått makt att sluta kollektivavtal ska inte diskriminera beroende på partipolitik.
Facken ska inte missbruka det förtroende de fått av politiken. De bör inte heller få inskränka medlemsdemokratin eller motarbeta medlemmars engagemang för att LO ska kunna fortsätta vara en kampanjorganisation åt S. Det är medlemmarna som ska styra facken – inte Socialdemokraterna.