Man kan fnysa och ge "tips" om att alla bör ha en årslön på banken och att man aldrig ska köpa något på kredit. Det finns ofta en väldigt nedlåtande "skyll-dig-själv-attityd" gentemot personer som inte klarar sin ekonomi.
Fenomenet har till och med skapat en egen dokusåpa där svårt skuldsatta får respektfull och konstruktiv hjälp i utbyte mot att allt exponeras i teve (Lyxfällan). Visst är det lätt att förfasas åt alla obegripliga beslut som tagits av deltagarna och som lett dem ner till en botten av skam och skuld. Så gott som alla deltagare vittnar om olika stadier av psykisk ohälsa i samband med livskriser och hur de till slut tänker att allt ändå är kört så då kan de lika gärna köra på.
Det är först när relationerna sätts på spel som de tar tag i problemet. Risken att mista en partner eller ens barn blir en vändpunkt.
Men hur kan det då gå att skuldsätta sig över alla gränser? Borde det inte finnas nån spärr som börjar larma när det börjar gå överstyr? Det går alltid att komma undan, alltid ett nytt kreditinstitut som kastar pengar efter dig. Och: inte minst all marknadsföring som sammantaget ger bilden av att det inte alls är något konstigt att ha hela livet pantsatt i krediter.
"Köp nu betala sen" eller "Dela upp din betalning" är snarare regel än undantag när kunder ska lockas.
Svenska Dagbladet har granskat en särskild kreditgivare som anlitas av företag för att få in betalningen för det man säljer. Samtidigt får de tillgång till företagets kunder och kan jobba direkt mot dem för att sälja sin egen produkt.
Det finns verkligen fog för att granska dessa företags locktoner för att få oss att låna lite mer än vi för tillfället behöver. Lockropen talar till våra känslor, nog är vi "värda" en solresa? Är det inte dags att "unna sig" ett nytt kök?
Den person som Svenska Dagbladet använder sig av för att locka in läsaren till den angelägna journalistiken är dock inte ansvarig chef eller till exempel Dramaten som använder sig av den granskade tjänsten. Nej, det är Bianca Ingrosso. Som man vet intresserar väldigt många. Både de som gillar henne och de som verkligen inte gillar henne. Lite tröttsamt grepp men man förstår ju att det funkar. Bianca är grundare och ansikte utåt åt företaget som anlitar tjänsten artiklarna kritiserar, men är inte längre dess ägare. Nu får hon agera ansikte utåt även för något hon inte har något alls att göra med.
Kritiken gällde att man efter att ha köpt en mascara av sminkbolaget fått 18 mejl med erbjudanden om att långa pengar. På fem månader. Jag har svårt att bli upprörd över detta specifikt med tanke på alla drivor att irrelevanta mejl man får på daglig basis. Men visst kan dessa erbjudanden utgöra droppen som urholkar stenen till att man till slut blir övertygad om att ja, jag behöver nog ett lån.
Det är lite som att varenda gång man klickar sig in på Svenska Dagbladet (och Dagens Nyheter) möts av en jätteannons man måste klicka bort och som erbjuder ett kreditkort som säljs med drömmar om teknikprylar och härliga resor. Detta exponeras man ju för betydligt oftare än 18 gånger på fem månader dessutom.
Hushållsekonomi, kostnaden för att låna och hur lång tid det tar att betala av, vilken ränta är acceptabel och inte. Sånt behöver vi lära oss tidigt i livet. Och även hur man tar sig ur en skuldfälla. Det behöver bli mer tillåtande att be om hjälp och kunna få det på andra sätt än genom att förnedra sig i nationell tv.