Det var en mörk framtid som Ulf Kristersson valde att måla upp på årets mörkaste dag. Han började med att påpeka att vi nu stod inför tre parallella kriser och nämnde skjutningarna, Ryssland anfallskrig i Ukraina, energikrisen och det ekonomiska läget.
Enligt Kristersson har regeringen och SD lösningen på alla gängproblem och dessutom kommit överens om tagen i Tidöavtalet. Nu ska det först utredas sen införas bland annat anonyma vittnen och visitationszoner, förslag som kriminolog Leif GW Persson kallat för en ”konkursansökan om rättssäkerhetsskyddet”.
När det gäller Rysslands krig i Ukraina och den internationella säkerhetskris den utlöst handlar det om mer stöd till Ukraina, mer pengar till försvaret och inträdet i Nato, när det nu blir.
Energikrisen ska byggas bort med kärnkraft och fortfarande skylls allt på ”såssarna”. Även om Kristersson avsluta beskyllningarna med att ge alla regeringar från 1980-talet skulden för dagens effektbrist. En beskrivning som känns betydligt mer verklighetsförankrad. Allianspartierna låg ju bakom den energipolitik som den rödgröna regeringen anslöt sig till så sent som 2016.
När det gäller effektbristen har flera tunga aktörer kritiserat regeringens politik. Bland annat har Svenskt näringslivs vd, Jan-Olof Jacke, krävt likvärdiga villkor för investeringar oavsett energislag. Näringslivet ser behovet av alla energislag om elektrifieringen ska kunna genomföras fullt ut. Hittills har varken regeringen eller energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) svarat på näringslivets vädjan.
I regeringsställning måste det tas ansvar då verkligheten råder, till skillnad från den parallella verklighet Tidölagets fyra partier levde i för bara sex månader sedan då vallöften om maxtak på elpris och kraftigt sänkt reduktionsplikt skulle rädda svenskarnas jul.
Nu räddas julen bara för de hushåll i södra Sverige som skjuter upp julen till februari. Löftet om ett maxtak för hela landet hamnade i papperskorgen när Kristersson och hans regering flyttade in i till den bistra verkligheten i Rosenbad. Där råder numera ett svårt ekonomiskt läge för landet, medan det svåra ekonomiska läget för hushållen fick stanna utanför i kylan.
Ute i kylan är också välfärdens behov. Sveriges kommuner och regioner, SKR, har beräknat välfärdens behov till 20 miljarder årligen för att bibehålla nuvarande nivå. Och då vet vi ju alla att nuvarande nivå innebär ett tufft jobb för IVO, inspektionen för vård och omsorg, att skriva rapporter med nedslående innehåll. Under året har både äldreomsorgen och sjukvården kritiserats för allvarliga brister.
Nu har regeringen (med berått mod) inte ens budgeterat hälften av det SKR såg som lägsta nivå. Vård, skola och omsorg går en mycket tuff tid tillmötes om inte regeringen prioriterar om och tar sitt ansvar för välfärden. Den kris välfärden står inför valde Kristersson att ignorera i sitt jultal, trots att julen borde handla om mjuka frågor och inte hårdare tag.
I dagarna presenterade Aftonbladet/Demoskop sin årliga lista där svenska folket fått sätta betyg på regeringens alla ministrar. Det är ingen rolig läsning för Kristersson och hans partiledarkollegor. Kristersson får visserligen högst betyg av de tre partiledarna men han har hela 16 ministrar med högre betyg framför sig i listan. Kristersson hamnar på en delad 17:e plats. Ebba Busch och Johan Pehrson delar 20:e platsen. Kristersson valde att ta upp tre kriser, men han glömde att nämna den kris som är mest aktuell för honom och hans regering. Förtroendekrisen.
Frågan är om förtroendet för honom och de andra som lovad saker de inte kunnat hålla. Hans jultal lär knappast ha hjälp till med den mörka framtoning talet hade på årets mörkast dag.