Stefan Löfvens (S) senaste sejour i Bryssel blev dyr för svenska skattebetalare. Trots att det i Sveriges riksdag finns en bred majoritet om att den svenska EU-avgiften ska hållas låg och att krispaketet för coronapandemin ska bestå av lån och inte bidrag, har Löfven nu skrivit under på att det blir tvärtom.
EU:s 27 regeringschefer bråkade i fyra dagar och två nätter om EU:s nya långtidsbudget och fonden för coronakrisstöd. Kanske var det Angela Merkels omvittnade uthållighet som tröttade ut den svenske mästerförhandlaren så att han lade sig platt?
Sveriges bud, tillsammans med de övriga "sparsamma fyra" - Danmark, Österrike och Nederländerna - var att EU:s budget och EU-avgifterna skulle hållas låga, och att återhämtningsfonden skulle bestå av noll procent bidrag och hundra procent lån. Men resultatet blev att Sveriges EU-avgift, trots rabatt, ökar med sex miljarder kronor till runt 45 miljarder kronor om året på grund av den ökande budgeten. Som en jämförelse låg Polisens budget för 2019 på 28 miljarder kronor.
Krisfonden i sin tur landade på 750 miljarder euro, varav 390 miljarder euro ska bestå av bidrag. Det kan inte beskrivas som bra förhandlat av statsministern, särskilt inte som Sverige hade möjlighet att lägga in veto.
Men nu ska Sverige alltså betala 148 miljarder kronor till det enorma stödpaketet på totalt 7 700 miljarder kronor, som kravlöst kommer att ge bidrag till länder med låg och generös pensionsålder, lägre skattetryck och mer korruption än vad Sverige har. Det kommer alltså inte att finnas incitament att ta itu med genomgripande problem och bidragsslukande byråkratier i den egna ekonomin, snarare tvärtom.
EU-kommissionen vill alltid ha mer pengar, men denna gång har de kunnat skylla på coronapandemin för att öka budgeten. Inget land kan dock tvingas betala mer än det vill. När det gäller den egna EU-avgiften har de enskilda medlemsstaterna vetorätt.
För att komma runt detta vill EU gärna få möjlighet att beskatta företag och medborgare direkt. Det brukar därför talas om att EU bör få egna medel, men på ren svenska heter det skatt, och i den nya överenskommelsen finns nu tydliga öppningar för skarpa skatteförslag på EU-nivå.
Detta leder in EU på en helt ny väg. EU är i grunden ett fredsprojekt och ska handla om handel och frihet. När USA har abdikerat från sin roll som den fria världens ledare och både Ryssland och Kina utgör konkreta hot mot svenska intressen är detta särskilt viktigt att komma ihåg. Idag är det bara EU som värnar om en global klimatpolitik, multilateral fri handel och mänskliga rättigheter.
Men när steg nu tas för att finanspolitiken ska bli gemensam har EU-samarbetet blivit något annat än vad svenska medborgare röstade ja till 1994.
Sverige och Europa behöver ett positivt företagsklimat där konkurrenskraft och innovationsförmåga kan växa fram. Men det uppnås inte genom centralstyrning eller bidrag som finansieras med nya skatter. Bidrag stimulerar korruption, medan sänkta skatter på arbete, företagande och investeringar skapar innovationer, företag och välstånd.
Att kravlöst ge bidrag till länder som sedan länge har misskötta ekonomier kommer inte att skapa disciplin i statsfinanserna, utan riskerar att snarare förvärra de problem som redan finns. Därutöver riskerar det att undergräva stödet för EU-samarbetet i de länder som får betala kalaset.
EU behövs, men den nya riktningen som Löfven förhandlat fram skadar EU-projektet och i förlängningen hela Europa. Beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt, men det som Löfven nu gjort är att flytta mer pengar och makt till Bryssel. Det riskerar att skaka EU-samarbetet i grunden. När starka krafter begär mer makt och mer resurser gäller det därför att hålla emot. När ska man använda ett veto om inte vid ett sånt här tillfälle?
Om inte annat så hade det varit en stark signal till övriga länder att stanna upp och fundera över den inslagna vägen. Att kritisera EU-kommissionen när det är befogat är inte samma sak som att vara kritisk till EU:s grundidé. Om EU:s gemenskap ska bestå måste den värnas, och då gäller det att kunna säga nej till destruktiva förslag.
Så medan svenska medborgarna nu måste hugga i extra mycket för att klara de ökande kostnaderna för misskötta ekonomier som inte genomfört nödvändiga reformer, kan Storbritannien efter Brexit lugnt se på. Det borde ha stämt till eftertanke i Bryssel.