"Annie Lööf redo kliva in i S-ledd regering efter valet". Så löd en rubrik i Expressen (webb) tisdag 9/3 på kvällen. Borgerliga partier har dock oftast varit ovilliga att samregera med Socialdemokraterna, S.
Enda gången ett borgerligt parti velat samregera med S senaste 30 åren var efter valet 1994 då Folkpartiet (nu Liberalerna, L) och dess ledare Bengt Westerberg föreslog det. Ingvar Carlsson och S ville inte.
Om det blir en riksdag vars majoritet kan tolerera en Socialdemokratisk statsminister efter valet 2022 och Miljöpartiet, MP, blir kvar i riksdagen kommer troligen både MP och C att vilja regera med S. De måste dock bli överens om framför allt ekonomiska politiken.
Antagligen måste de ha budgetar som Vänsterpartiet, V, kan ställa upp på. Ja, även V kan vilja ingå i en S-ledd regering. Men enligt Lööf ska inte förhandlingar få ske med V. I så fall kommer inte en S-ledd regering med C vara realistisk. Eftersom C inte vill vara i en Moderat-ledd regering som förhandlar med Sverigedemokraterna, SD, kan C hamna utanför regeringen oavsett vilken den blir.
S har dock länge velat få till stånd samarbete med mittenpartier som C och L. Dagens C är dock mer högerliggande än vad C var förr. I ett regeringssamarbete med C kan S få svårt att driva den skattepolitik och ekonomiska politik som krävs för en så omfattande offentlig välfärd som de väljare S har förväntar sig.
Vilken migrationspolitik som en regering med S, C och MP, och som måste tolereras av även V, ska ha är oklart. S och många av dess väljare vill ha en mer restriktiv sådan än de andra tre partierna. S måste driva de 26 av 26 förslag från migrationspolitiska kommittén som partiet ställde upp på. MP kunde (först) bara ställa upp på tre.
Risken är att S binder upp sig för mycket vid en högerliggande politik om ekonomi, skatter och välfärd med ett samregerande med C. Och med C, MP och V är risken för S att partiet inte kan driva en politik i linje med de 26 förslagen från migrationspolitiska kommittén.
Med de partier som i praktiken styr sittandes i regeringen blir utkrävande av ansvar tydligt. Så är det i många länder. Så kan det inte bli i Sverige om C inte vill förhandla med V, än mindre ha med V i en regering med även S, MP och C. Med sitt besked skapar C mer låsningar än lösningar i regeringsfrågan.