Att döma av de reaktioner som kommer efter gårdagens artiklar i GT om tystnadskulturen i skolan finns här mycket mer att berätta, från andra verksamheter än skolan.
Uppmärksamheten kan i bästa fall leda till att frågan lyfts naturligt på många arbetsplatser, att man får en anledning att prata om det utan att man har några konkreta exempel att utgå från där positionerna är låsta och infekterade.
När någon lyfter en fråga finns en avgörande faktor för hur samtalet fortsätter och det är att fler pratar. Inget ledarskap kan framgångsrikt tysta sina anställda om de tillsammans visar att de inte accepterar det och inte låter en kollega sitta ensam med det som alla andra tycker men inte säger.
Fungerar det ändå inte har fackliga företrädare och skyddsombud ett stort ansvar att lyfta frågorna i dessa kanaler. Som förtroendevald är du skyddad i lag. Ibland behöver saker lyftas till nivån över den egna avdelningen/arbetsstället för att något ska hända. Och det gäller att inte ge sig förrän en påtaglig förändring har skett.
Det är oroväckande att så många känner igen sig i den beskrivna tystnadskulturen. Oroväckande och onödigt.
Om man ska spekulera i orsakerna så tror jag att det mesta handlar om att man helt enkelt inte har tid att ”bråka” om sånt som inte leder nånvart. Man har ett jobb att sköta och all tid och energi behövs till det.
Lösningen är att ha ett fungerande samtal och dialog som en naturlig del i vardagen på jobbet.
Fungerande arbetsplatsmöten som inte bara ordnas när något hänt eller nån förändring är på gång. Närvarande chefer som lyssnar och är intresserade av vad medarbetarna tycker.
Chefer som säger ”min dörr står öppen” och ”jag hör vad du säger” är ofta chefer som med kroppsspråk och handling ger ett helt motsatt budskap.
Istället för att fokusera på att ”ingen har sagt nåt” eller att man sagt nåt i fel forum eller att det är fel person som sagt det, når man störst framgång med att visa och bevisa att de problem som tagits upp inte är något som hör hemma på arbetsplatsen.
* * *
I tisdags blev det fel namn under texten till Liberal aspekt med rubriken: ”Dags att prioritera annat än Brexit”. Texten var skriven av Joakim Broman, Liberala Nyhetsbyrån.
* * *
Ibland blir man besviken på personer man annars håller ganska högt för deras engagemang och vad de gjort för demokrati och jämställdhet under sitt liv.
Jag håller sällan med Ingrid Thunegard när det gäller ideologi och politik men har känt en gemensam hållning när det handlar om feminism och jämställdhet. Därför gör det mig beklämd när hon benämner öns högsta politiker, Eva Nypelius (C), som ”den styrande bondefrun” (Gotlands Folkblad 12 februari).
Att beskriva en kvinna som attribut till sin make är ett av patriarkatets allra mest använda härskarteknik för att förminska kvinnor. Det var riktigt låg nivå som jag hoppas var ett misstag i tankeverksamheten.