De dumma medborgarna ska uppfostras och förstå att det som vi uppfattar som typiskt svenskt, i själva verket är importerade eller nyuppfunna sedvänjor. Lucia är inget undantag.
Men dessa förståsigpåare uppvisar påfallande ofta en bristande förståelse för vad nationell kultur är. Den är självfallet inte statisk eller immun mot influenser från omvärlden. Däremot är den rotad i en historisk mylla som ibland går så djupt som till förkristen tid.
Så är det med vår fina Luciatradition. Det är sant att firandet som vi känner det i dag först spreds på herrgårdar runt Vänern under 1800-talet, för att därefter bli en riksangelägenhet på 1900-talet. Men då hade Luciadagen — om än utan den vitklädda ljusbärarinnan — varit en märkesdag sedan länge. I det katolska Sverige inleddes julfastan denna dag, därför var det vanligt med upp till sju frukostar medan man vakade in solens uppgång. Men natten mellan den 12 och 13 december var sedan länge rotad i svensk folktro som en farlig natt. Innan den gregorianska kalendern infördes i Sverige år 1753, var detta årets längsta natt. Då gällde det att akta sig för olika väsen, exempelvis lussegubben. Det var en natt då djuren började tala med varandra, men också en natt när var det bra att gå och lägga sig törstig — eftersom den man skulle gifta sig med då kunde uppenbara sig i drömmen med ett glas vatten.
Ungdomar vågade sig trots allt ut och gick utklädda mellan gårdar och sjöng sånger. I städerna fanns djäknar som på ett liknande sätt gick runt och så småningom blev till vår tids stjärngossar.
Utklädnad, sång och förtäring. Ljuset som besegrar mörkret. Mötet mellan hedendom, katolsk helgonvördnad och det protestantiska bondesverige. Allt fanns där under många hundra år, långt innan den första Luciakronan tändes och en neapolitansk melodi fick ny svensk text och började sjungas av både stora och små.
Det är detta som är nationell kultur. Små bitar, vissa äldre och vissa yngre, bildar tillsammans en helhet. Var och en är bitarna inte särskilt utmärkande för vårt land, men helheten är det.
Det må vara sant att vår tids Luciafirande inte skulle fått spridning, om inte Stockholms dagblad på 1920-talet utlyst den första skönhetstävlingen där en Lucia skulle utses av en jury. Men det är lika sant att företeelsen aldrig skulle ha blivit så populär som den blev, om den inte hade gripit tag i den svenska folksjälen genom att knyta an till något i det kollektiva minnet.
Tids nog kommer säkert Luciatågen att ändra form, eller rent av försvinna. Men vi kan vara säkra på att den 13 december kommer att vara en viktig dag för oss svenskar även under århundradena som kommer.