Det vanliga är att en statsminister kan tillträda först när hen kan visa att hen har en budget som kommer att tolereras av riksdagen. Det har inte Magdalena Andersson.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet vågade inte syna Vänsterpartiets kort, men gjorde misstaget att tro att Centerpartiet skulle släppa fram regeringens budget oavsett närmandet till Vänsterpartiet. Det borde inte förvåna någon att Annie Lööfs svar i morse blev att Centerpartiet skulle trycka gult både i statsministeromröstningen och i eftermiddag när budgetbeslutet ska fattas.
Så antingen kommer Magdalena Andersson att bli statsminister med en budget som högeroppositionen gjort avgörande ändringar i, eller så blir hon den statsminister som innehar ämbetet kortast tid i världshistorien.
Centerpartiet etablerar sig därmed än mer som ett fristående parti i mitten, det enda partiet som kan samarbeta med alla partier: utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det enda borgerliga partiet som står fast vid att inte släppa in högerpopulister till makten.
Att alla andra partier inte har problem med att samverka med ytterkantspartierna kan inte vara Centerpartiets ansvar.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har väldigt högt tonläge när de konstaterar att regeringen inte har stöd av Sveriges riksdag. Insikten och ödmjukheten inför det faktum att det har inte de själva heller verkar helt saknas.