Frågan om jämställdhet i den aspekten kommer sällan upp när förhållandet är det motsatta. Som det ju varit i en väldigt stor majoritet av alla åren i svensk demokrati. Inga artiklar har skrivits om hur det är att vara man och partiledare.
För hundra år sedan likställdes män och kvinnor i rätten att rösta i val. Bara 100 år, det är faktiskt svindlande hur kort tid det är som kvinnor ansetts myndiga att bidra med sin röst.
Det skulle dröja många år innan en kvinna valdes till partiledare för ett parti i Sveriges riksdag. 1985 valdes Karin Söder till partiledare för Centerpartiet. Innan det hade hon hunnit med att vara första kvinna på såväl utrikes- som socialministerposten.
1985. Det är alltså bara 36 år sedan som ett svenskt parti för första gången leddes av en kvinna. I dag har alla partier utom Sverigedemokraterna haft en kvinna som ledare. Sex kvinnor leder i dag sina partier. (Miljöpartiet har som bekant två språkrör, en kvinna och en man).
Men ännu har ingen kvinna fått ta plats som landets högsta makthavare: statsminister.
Vad spelar det då för roll är det många som frågar sig. De som vill skruva till det riktigt ordentligt frågar sig att om det nu inte ska vara nån skillnad mellan män och kvinnor så spelar det väl ingen roll om en kvinna eller en man är statsminister?
Det är självklart att det inte spelar någon roll för utövandet av uppdraget. Självklart är kvinnor och män lika passande för jobbet. Detta självklara konstaterande har dock inte hittills lett till att lika många kvinnor som män ansetts lämpade som statsminister.
Det är ju det man behöver fundera över. Och det är det som är det historiska och det viktiga.
När Kamala Harris svors in som första kvinna som vicepresident i USA talade hon väldigt starkt och känslosamt om vad det betydde för unga flickor i USA. De som växer upp nu kommer att se det som en självklarhet att kvinnor kan inneha landets näst högsta ämbete.
Så blir det även för oss när glastaket sprängs här.
Varken Kamala Harris eller Magdalena Andersson har valts (eller kommer att väljas) till sina ämbeten för att de är kvinnor. Men att de är kvinnor gör dem historiska.
I "Politikbyrån" i SVT i onsdags diskuterades det här med att "dra kvinnokortet". Detta utifrån kommentarer från somliga att de som eventuellt tänker rösta rött för Magdalena Andersson i statsministeromröstningen ska fundera över om de verkligen vill hindra Sveriges första kvinna att tillträda som statsminister.
Ett försök att påverka politiskt så klart men också ett tankefel där man anses skyldig att lägga ner allt annat och bara se till kön. Det är lika tröttsamt som pratet om nån sorts universellt systerskap där kvinnor i alla lägen ska backa kvinnor, vad det än handlar om.
Ett resonemang som bottnar i motsatsen till det som kampen för jämställdhet bygger på. Kvinnor har inget överordnat band som knyter oss samman enbart utifrån att vi är kvinnor. Lika lite som män har det.
Män och kvinnor ska tillåtas leva på samma villkor och slippa tvingas in i könsnormerande sammanhang. Om Magdalena Andersson väljs till statsminister beror det således inte på att hon är den första kvinnan i historien som är kompetent för ämbetet.