Efter ett val som innebär regeringsskifte läggs mycket fokus på den nya regeringen, de nya statsråden och den nya politiken. Nu är det ju viktigt att regeringen kommer igång, men att det finns en ny opposition är ändå en förändring av den politiska kartan som jag tycker det skrivs för lite om.
Lena Hallengren, gruppledare för S i riksdagen var rätt snabbt ute och berättade att de kommer vara restriktiva med bland annat KU anmälningar. Under de senaste åtta åren har antalet KU anmälningar ökat lavinartat. Orsaken är inte att vi fått statsråd som begått fler stora misstag utan att den dåvarande oppositionen gjort politik av anmälningarna. Att KU är ett instrument som ska behandlas varsamt för att inte förlora sin ställning som viktig granskare av regeringens politik, brydde sig inte den förra oppositionen om.
Nu har S redan lämnat in en KU anmälan, men den ser jag som rätt viktig. Det gäller den nya skolministern Lotta Edholms (L) aktieinnehav och styrelseuppdrag i friskolekoncernen Tellusgruppen. Ett uppdrag och ett ägande som hon hade när utnämningen blev offentlig, men där hon sagt att hon både ska lämna uppdraget och sälja aktierna.
Nu vill S att KU granskar hur Edholm hanterade frågan. Bland annat steg aktiekursen i samband med hennes utnämning och om hon nu sålt av sina aktier kan hon ha tjänat på affären. Här bör det nämnas att det inte är en enkel fråga, då bland annat insiderlagstiftningen träder in. Jag upplever dessutom att Edholm gjort rätt, men jag tycker ändå det är bra att KU nu får möjlighet att utreda frågan.
Att S inte tänker fortsätta den förra oppositionens populistiska hantering av KU är en sak, även om jag gillar det. Hur S tänker sig bedriva oppositionen mot regeringens politik är en annan.
I en intervju i Expressen var Magdalena Andersson oroväckande flat i sina kommentarer till Tidöavtalet. När det gällde migrationspolitiken och rättspolitiken hade hon nästan ingen kritik alls. Det hon var mest kritisk till var regeringens uttalande om ett paradigmskifte i migrationspolitiken. Andersson menar att det stora paradigmskiftet skedde 2015 när den S-ledda regeringen stramade åt Alliansens liberala migrationspolitik.
När det gäller de förslag som många andra kritiserat Tidöavtalet för, är Andersson mer avvaktande. Hon menar att förslagen först måste bli verklighet innan det går att kritisera dem. S kommer då att granska den politik som regeringen lägger fram och då främst rättssäkerheten i förslagen.
Tidöavtalets rättspolitik hanteras på samma sätt. Förslagen ska granskas när de finns något att granska. Men Magdalena Andersson är också tydlig med att det finns färdigutredda lagförslag som behöver genomföras. Risken är nu att viktiga lagändringar inte blir av och att arbetet mot gängen därav kommer att gå för sakta.
Jag är tveksam till den här flata hanteringen av Tidöavtalet från S. Jag köper visserligen att det ska finnas något att granska innan man kan kritisera regeringen, men jag tycker Tidöavtalet är något som ska granskas och kritiseras. Den låga profilen som S nu håller kan komma att tolkas som ett godkännande av Tidölagets politik, vilket inte känns bra.
Jag blir däremot glad när Andersson pekar på politiska frågor som till stora delar ligger utanför Tidöavtalet. Stora frågor som bland annat hur kommuner och landsting ska klara av den kostnadskris de står inför. Om inget görs från regeringen i form av ökade statsbidrag kommer skola, vård och omsorg stå inför tuffa sparpaket. Och då talar vi om verksamheter som redan innan corona och Putins anfallskrig mot Ukraina, hade stora behov av mer resurser.
I intervjun i Expressen säger Andersson även att de partiet kommer att driva på när det gäller klimatpolitiken och vindkraftens möjlighet att bygga ut, men även när det gäller biståndet där den nya regeringen vill gå ifrån 1-procentsmålet.
Jag förstår att det tar tid även för den nya oppositionen att formera sig, men jag känner en viss oro när det inte förs fram mer kritik mot Tidöavtalet och då främst gällande de förslag som riskerar att minska rättssäkerheten.