Tidningen ägs av det socialdemokratiska partiet SPD och når enligt egen utsago omkring 700 000 läsare.
Under rubriken ”Otyglad vid makten: hur högerpopulister urholkar demokratin” försöker Andersson slå i tyskarna att Sverige allt snabbare förfaller mot en mer eller mindre högerextrem diktatur. Andersson manar omvärlden att ta Sverige som ett varnande exempel. Hon hävdar vidare att dessa illasinnade högerkrafter från sin maktposition utövar ett ”kulturkrig med full kraft mot våra demokratiska institutioner och mot förtroendet och känslan av gemenskap inom vårt samhälle”.
Det är inte helt tydligt vad Andersson åsyftar, men det kan vara regeringens tankar på att ändra lotterilagen så att politiska partier inte får bedriva lotteriverksamhet. Socialdemokraterna har ju dragit in stora pengar på denna juridiska gräddfil – som man själv beslutat om.
Anderssons anklagelser om hur företrädare för Tidösamarbetet tystar journalister är en ren projicering av Anderssons eget beteende. Förra veckan gav hon ju sig först på debattören Henrik Jönsson, och när angreppet fick kritik skyllde hon på journalisten.
Likadant är det denna gång. När Anderssons förljugna påståenden om att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vill riva landets alla moskéer synades skyllde S på översättaren. Alltså som när Andersson efter att insett att hon haft fel om kärnkraft skyllde allt på sin talskrivare. Det kan här vara värt att påpeka att Magdalena Anderssons tyskakunskaper är mer än väl tillräckliga för att se eventuella fel i översättningen av hennes egen text.
När Åkesson påpekade att Andersson ljög om vad han sagt sände S fram partisekreterare Tobias Baudin för att berömma Åkesson för att han ändrat sig och nu ville skydda landets moskéer. Den här sortens manipulation är ny för svensk politik.
Den grundläggande frågan, och också den svåraste, är om Andersson och hennes närmsta faktiskt tror på vad de säger eller om de medvetet ljuger. Båda fallen innebär att Socialdemokraternas redan djupa förtroendekris förvärras.
Är de hätska utfallen, osanningarna, de bedrägliga ”ursäkterna” och manipulerandet av både kritiker och journalister medvetna? Då spelar Socialdemokraterna ett farligt spel där politiska mål och makt sätts framför både sanning och anständighet. Grundas de istället i att Andersson och hennes rådgivare lever under det förvridna intrycket att de är under så stort angrepp att alla medel är tillåtna visar det på att både kunskap, omdöme och verklighetskontakt brister.
Det är svårt att förhålla sig till Anderssons haveri. I en vanlig människas umgänge hade man förmodligen uttryckt oro över och medlidande gentemot någon som betett sig på detta sätt. Men när det ledande oppositionspartiets ledarskap kraschar på detta vis blir man som väljare mer bekymrad över sin egen framtid. Är detta verkligen ett ledarskap vi vill att landet får?