Först ut i Almedalsveckan är statsminister Magdalena Andersson (S). Nej, det är naturligtvis inte hon på bilden. (Det är Cirkus Cirkörs direktör Tilde Björfors.) Men bilden tjänar ändå som en illustration av den svårbalanserade och uppochnedvända koalition som Magdalena Andersson försöker använda som bas för sin maktutövning. Det går inte speciellt bra och än svårare lär det bli om hon får möjlighet att fortsätta hanka sig fram efter höstens val.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar krävde under fredagen att få sitta med i Magdalena Anderssons eventuella regering efter valet. Där ska väl Vänsterpartiet i så fall samexistera med Centerpartiet. Dessa partiet har inte så mycket mer gemensamt än en skygglappsförsedd syn på migrationspolitiken och en negativ attityd till kärnkraft. Plus naturligtvis inställningen till Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet buntade ju tidigare ihop SD och Vänsterpartiet och kategoriserade dem som oberörbara och helt olämpliga att samarbeta med. Vad gäller inställningen till Vänsterpartiet så har i och för sig Centerpartiets inställning slipats av med tiden. Exakt vilken princip som Centerpartiet just nu svär trohet till är i och för sig ovidkommande eftersom det kan ändras när Annie Lööf finner det lämpligt utifrån någon ologisk logik.
I Magdalena Anderssons tänkta regeringsunderlag ingår dessutom Miljöpartiet. Det underlättar inte.
Sammantaget är detta ett oerhört instabilt underlag för en regering, vilket vi fått exempel efter exempel på. Varje budgetomröstning blir till ett drama, med osäker och ofta olycklig utgång. Sveriges verkliga problem får stå tillbaka för ett politiskt spel som tycks sakna alla regler och där måttet på framgång är om regeringen kan sitta kvar eller inte. En sådan regering skapar betydligt fler problem än den löser.
Denna spretiga koalition av meningsmotståndare har dessutom, trots sin bredd över forna blockgränser, ändå ingen majoritet i riksdagen. Åtminstone inte om vi ska tro veckans opinionsmätning från Novus.
Vad kommer för övrigt att hända inom Centern om pyspunkan fortsätter? I Novus mätning fick Centern 5,3 procent. Novus vd Torbjörn Sjöström, sade i en kommentar att väljarna inte längre tycker sig veta vad Centern egentligen står för:
– I dag är de inte ens i närheten att äga någon politisk fråga. Exempelvis anser bara åtta procent av väljarna att C är bäst på företagande, vilket tidigare var deras paradgren. Samma trend syns även för miljö och klimat. I stället har Moderaterna högre förtroende i de frågorna. Det här har skett sakta men säkert under i princip hela mandatperioden, vilket symboliserar nedgången ganska bra.
Kring fem procentenheter som valresultat vare ett underkänt betyg från väljarna till Centerpartiet. Hur ska Centern efter ett sådant val återigen kunna inordna sig som egendomligt och obekvämt inslag i ett vänsterblock? Om nära hälften av riksdagsgruppen får åka hem och ägna sig åt något annat så gissar jag att ren självbevarelsedrift kommer att göra att någonting händer i partiet. Något som inte underlättar för Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna har åtta tämligen misslyckade år i regeringsställning bakom sig, utom i det avseendet att man behållit regeringsmakten. Målet om Europas lägsta arbetslöshet misslackades man kapitalt med. Hur ska Magdalena Andersson på söndag, i Almedalens talarstol, kunna göra troligt att Sverige behöver fyra år till handfallenhet inför brottslighet, bristande integration, växande vårdköer och rusande elpriser? Är det inte så att inte bara Sverige, utan även Socialdemokraterna, skulle må bäst om partiet fick bli opposition.