Kraven ökar därför på regeringen att gå in och rädda situationen med extra pengar. Oppositionen försöker få det att låta som om det är regeringen själv som gör nedskärningar. Socialdemokraterna vill göra det till statsministerns personliga ansvar att agera. Vänsterpartiet talar i social media om att det pågår en slakt på vårdanställda.
Den rödgröna oppositionens retorik bygger på ett viktigt grundantagande: Nämligen att deras väljare inte känner till skillnaden mellan stat och region. För vill man vara arg över nedskärningar inom sjukvården är det ju på sina regionpolitiker man ska skälla. I Sverige är det de folkvalda i regionerna som tar upp skatt, bestämmer budget och formulerar målen för sjukvården. Regionernas makt begränsas visserligen av nationella lagar kring sjukvården men det är ändå i regionerna man gör ekonomiska prioriteringar. Något som inte minst märks av det finns stora regionala skillnader på vårdkvalitén i Sverige.
Flera av de regioner som nu skär ned har rödgröna styren, som Västra Götaland och Värmland, eller hade rödgrönt styre fram till förra valet, som region Östergötland. Den pågående krisen är förstås inte bara rödgröna politikers fel. Men ansvaret bör åtminstone läggas på den nivå där ansvaret finns.
Tittar man mer i detalj på vad regionerna gör i sina besparingar är det att återställa bemanningen till de nivåer som rådde 2020. Pandemin gjorde att regionerna anställde fler. När de extra stöden ett efter ett drogs tillbaka lyckades man inte anpassa budgeten. Både Värmland och Västra Götaland har till exempel fortsatt att nyanställa trots att man vetat att verksamheten skulle gå med underskott. Tanken på att regeringen till slut skulle komma till hjälp verkar ha funnits där från början.
Den utlösande faktorn är lågkonjunktur och inflation. Något som regionerna precis som andra känt till. Ändå är det som om man nu helt plötsligt kraschar in i väggen, drar i nödbromsen och panikvarslar människor. Löften om att det bara är administrativa tjänster som ska bort och att detta inte ska påverka själva vården låter lite för bra för att vara sant. Vid stora nedskärningar kommer kärnverksamheten alltid att drabbas.
Den pågående krisen i regionerna borde därför leda till en förnyad debatt om var ansvaret för sjukvården egentligen ska ligga. Vad är nyttan att ha den regionala nivån om regionpolitikerna ändå måste ropa på staten så snart det blir en lågkonjunktur? Och om det går att skära ned på administrationen inom en region, vad skulle det då inte vara möjligt att nå för synergieffekter om all vård slogs ihop under staten – som i Norge? Frågan är inte enkel men de som velat se en statlig svensk sjukvård har fått många goda argument de senaste månaderna.